LEDARE | För fem år sedan slog pandemin till med full kraft och hela världen förändrades ”över en natt”. Själv befann jag mig i Costa Rica och kunde inte riktigt ta in rapporterna om att det hamstrades toalettpapper och knäckebröd därhemma.
Att ta sig hem visade sig inte vara helt lätt. Stängda gränser och fullbokade flyg tvingade fram en omväg via Mexiko City, men till slut var jag tillbaka i ett Sverige igen där sjukdomen tillsammans med sanningar, rykten, reklam, åtgärder, jakten på vaccin och restriktioner drev fram en fruktan som också ledde till trångsynthet, hot och hat.
Sedan pandemin skrämde oss till lydnad och beredde marken för konspirationsteorier med varierande sanningshalt, känns det som om mänskligheten levt i ett konstant tillstånd av att rädsla.
Det är som när man lider av oro och ångest; det spelar inte någon roll att man lyckas reda ut ett bekymmer. Ångesten hittar snart ett nytt och så fortsätter den tärande karusellen av negativa känslor att äta upp den drabbade inifrån.
Jag menar naturligtvis inte att det handlar om inbillning, absolut inte, utan det jag är ute efter är att försöka förstå vad som händer med människan, med mänskligheten, när rädslan besegrar förnuftet och paniken styr istället för konstruktiviteten.
Isarna smälter, haven dör, de vilda djuren blir färre, Ryssland intar Ukraina, Inflationen rusar, gängvåldet hotar hela stadsdelar, Trump vinner valet, Gaza brinner, elen räcker inte, terrorister av allehanda slag, konkurserna ökar, alltfler blir överviktiga, kaffepriserna rusar och snart kommer kineserna.
Vad är vad och hur ska vi bära oss åt när allt är farligt?
På det individuella planet ser vi hur konsumtionen av antidepressiva mediciner ökat markant. Nu måste 1 miljon svenskar, av olika anledningar, ta sina piller varje dag för att klara av den tillvaro där man inte bara ska överleva utan också tävla sig lyckad.
Vad gäller mänskligheten – såväl nationellt som internationellt – har vi gått in i de destruktiva lösningarnas tidevarv. Nya hotbilder målas ständigt upp. Mer kontroll, mer vapen, hårdare straff, murar och isolering. Klyftorna inom och mellan länderna växer.
Misstänksamheten flödar, vi blir allt räddare och i och med det får vi också allt svårare att skilja mellan rimligt och orimligt. I media tävlar man om vem som kan prestera de svartaste rubrikerna. I kulisserna lurar ledare med mörka agendor. Den som har aktier i vapenindustrin blir rik.
I takt med att allt detta äger rum förlorar orden sin innebörd och kanske är det det som skrämmer mig allra mest. De mest omhuldade av våra skribenter kan inte skilja på sant, sannolikt, möjligt och kanske. ”Insikt” och ”åsikt”, låter förvisso tämligen lika när man uttalar dem, men betyder helt olika saker. När avsikten är att sprida förvirring och bereda väg för drevet med olika former av härskartekniker, struntar man emellertid i allt vad sanning och betydelse heter och låter lögnerna flöda.
Trots alla verkliga hot och trots alla faror som vi måste möta, skulle jag likaväl hävda att det är den epidemiska rädslan vi allra först måste göra upp med. Annars kommer vi att fortsätta att ägna oss åt den kontraproduktivitet som leder till massiv upprustning och att vi krigar för fred, som får oss att tro att vi behöver offra naturen för att rädda klimatet, som gör att vi, trots att vi egentligen vet att det är omöjligt, fortsätter att konsumera mer och mer när somligas överkonsumtion redan skapar såväl global orättvisa som allt snabbare utarmar vår enda jord.
Möten och samtal måste till för att bryta den isolering som vi med murar, teknik, pakter, kontroll och militär upprustning har byggt upp. Global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald är det vi behöver kämpa för. Människan måste åter bli mänsklig. Svårare än så är det inte, men inte heller lättare.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen
