När delar av militära veteraner ansluter sig till protesterna visar det att Serbiens politiska landskap är i förändring, skriver Vladan Lausevic. Det är en oväntad men symboliskt stark allians mellan unga studenter och äldre veteraner, förenade i en gemensam insikt: att Serbien inte kan fortsätta på samma väg och att det är dags för förändring.
ESSÄ | I Serbien pågår just nu omfattande protester som ställer krav på rättvisa, transparens och ett slut på korruptionen. Det mest uppmärksammade inslaget i dessa demonstrationer är studenternas fyra krav – rättvisa, oberoende institutioner, stopp för maktmissbruk och en övergångsregering. Men en särskilt intressant aspekt av protesterna är stödet från en grupp som annars ofta förknippas med militarism och nationalism: de militära veteranerna.
Bland de veteraner som nu sluter upp bakom studentprotesterna finns personer med en bakgrund i det serbiska militären, krigen och konflikterna under 1990-talet. Många av dem har tidigare stått bakom nationalistiska ideal och försvarat Serbiens krigspolitik. Men nu, efter mer än ett decennium av styre under Serbiens Progressiva Parti (SNS) och Aleksandar Vučić, ser de sitt land präglas av samma problem som på 1990-talet.
Många av dessa veteraner har barn och barnbarn som studerar och direkt påverkas av regeringens ovilja att lyssna på studenternas krav. För dem har stödet till protesterna blivit en fråga om framtiden, för deras familjer och för Serbien framtid. Protesterna i Serbien brukar omfatta personer med mycket skilda politiska värderingar och intressen men som ändå kan enas kring dom fyra kraven och önskemål om offentliga institutioner ska göra sitt jobb för alla invånare.
Den serbiska regeringen har samtidigt försökt att skapa en bild av att även den har stöd från militära veteraner. I statligt kontrollerade medier har bilder och reportage lyfts fram där veteraner demonstrerar till stöd för Vučić och hans regering. Men granskningar har visat att dessa påstådda veteraner ofta består faktiska veteraner men som har fått ekonomisk ersättning för att delta i regimvänliga demonstrationer, medan andra saknar militär bakgrund helt och hållet men låtsas vara veteraner för att skapa en falsk bild av folkligt stöd.
Denna manipulation speglar mönster från 1990-talets politik, där serbiska myndigheter använde sig av propaganda, infiltration och direkta lögner för att kontrollera opinionen. Regeringens strategi är att försöka utjämna bilden av missnöjet i samhället genom att skapa en artificiell splittring där det i verkligheten finns ett växande folkligt motstånd. Att veteranerna själva är splittrade är i sig en stark signal om det politiska läget eftersom det visar att missnöjet med Vučićs styre sträcker sig långt bortom den traditionella oppositionen och omfattar även grupper som historiskt varit lojala mot staten.
Kärnan i de pågående protesterna är att Serbien fortfarande bär på olösta problem från 1990-talet. Frågan handlar inte bara om Aleksandar Vučićs auktoritära styre, utan om ett bredare behov av att göra upp med landets förflutna. Studenternas krav om rättvisa och oberoende institutioner pekar direkt på de strukturer som har präglat Serbien sedan Milosević-eran.
Den pågående kampen handlar om mer än regeringsskifte eftersom det handlar om att en gång för alla bryta med de politiska metoder och maktstrukturer som överlevt i decennier. När även delar av militära veteraner, en grupp som i många fall tidigare varit lojala mot regimen, ansluter sig till protesterna visar det att Serbiens politiska landskap är i förändring. Det är en oväntad men symboliskt stark allians mellan unga studenter och äldre veteraner, förenade i en gemensam insikt: att Serbien inte kan fortsätta på samma väg och att det är dags för förändring.
***
Vladan Lausevic, samhällsdebattör
