Genom att köpa utsläppsrätter och förstöra dem försöker klimataktivister och privatpersoner minska industrins tillgång på rättigheter och därmed pressa ned de totala utsläppen snabbare än politiken beslutat. EU-kommissionen känner till fenomenet men bokför inte hur många rättigheter som försvinner på detta sätt.
KLIMAT | I grunden är möjligheten inte ny. Redan i lagförslaget som lade grunden för utsläppshandeln 2001 beskrevs öppningen för civilsamhället, med formuleringen att kryphålet skulle ”möjliggöra ett meningsfullt deltagande av civilsamhället och inte ha någon väsentlig inverkan på priset på utsläppsrätter på en så stor marknad som den som förutses.”
Metoden som används är enkel: organisationer köper presentkort motsvarande utsläppsrätter och river sönder dem. Då blir det färre kvar för industrin, vilket i praktiken sänker taket inom systemet och gör att utsläppen kan minska snabbare än vad medlemsländerna kommit överens om. I Bryssel är man medveten om att aktivister köper industrins rättigheter, men EU-kommissionen, som ansvarar för utsläppshandeln, för inte statistik över omfattningen.
Kritiken mot traditionell klimatkompensation ligger i bakgrunden. Den pekar på att projekten ofta genomförs i fattigare länder för att väga upp utsläpp i rika länder, att de ofta är lågteknologiska och inte pressar priset i de mest utsläppsintensiva branscherna – och att det i praktiken är mycket svårt att garantera verklig klimatnytta eftersom projekten kanske skulle ha skett ändå. Den invändningen träffar inte kompensation via EU:s utsläppshandel: för varje presentkort på ett ton koldioxid som köps och makuleras stoppas någon annan från att släppa ut ett ton koldioxid.
Utbudet av tjänster ser olika ut i Europa. Det finns inga svenska aktörer som erbjuder just denna form av kompensation. I stället dominerar tyska organisationer: Compensators riktar sig till privatpersoner, ForTomorrow till både privatpersoner och företag, och Cap2 säljer främst till investmentbolag, skriver Dagens Nyheter.
– Vår metod är klart bättre än olika skumma projekt i andra eller tredje hand, säger Hendrik Schuldt, från den tyska organisationen Compensators, till DN.
Enligt honom är verkligt effektiv klimatpolitik möjlig först på politisk nivå. För privatpersoner som ändå vill agera själva pekar han ut den mest träffsäkra kompensationen som att köpa och skrota EU:s utsläppsrätter.
EU:s handel med utsläppsrätter
EU:s handel med utsläppsrätter (EU ETS) är EU:s centrala styrmedel för att minska växthusgaser i el- och värmeproduktion, industri, flyg – och sedan januari 2024 även sjöfart. Systemet är ett ”cap-and-trade”: EU sätter ett årligt tak (cap) för hur många utsläppsrätter som får finnas på marknaden, där en rätt motsvarar ett ton koldioxidekvivalenter, och företagen handlar därefter dessa rätter sinsemellan. EU ETS startade 2005, gäller i samtliga EU-länder samt Island, Liechtenstein och Norge och är länkat till Schweiz sedan 1 januari 2020. I dag omfattar EU ETS ungefär 40 procent av EU:s samlade utsläpp och befinner sig i fas fyra (2021–2030), där reglerna har skärpts för att nå EU:s 2030-mål.
Takets storlek minskar varje år genom en linjär reduktionsfaktor. Efter översynen 2023 sänks taket med 4,3 procent per år 2024–2027 och med 4,4 procent per år från 2028. Därtill gjordes två engångssänkningar (“rebasing”) av taket: en större 2024 och en mindre 2026. Kommissionen anger att taket för 2024 uppgår till 1,386 miljarder utsläppsrätter. Marknadens överskott hanteras av den automatiska reserven Market Stability Reserve (MSR), som drar in rätter från auktion när det totala överskottet (TNAC) är stort och kan återföra rätter vid brist. Intagskvoten har varit 24 procent och från 2023 ogiltigförklaras dessutom varje år överskjutande rätter som ligger i reserven, vilket motverkar att stora överskott byggs upp igen.
Tilldelningen av utsläppsrätter sker i huvudsak via auktioner medan vissa sektorer med risk för koldioxidläckage får en del fri tilldelning baserad på produkt- och värme-/bränslebenchmarks. I fas fyra ska upp till 57 procent av de ”allmänna” rätterna auktioneras. Benchmarkerna uppdateras och skärps stegvis; mellan 2008 och 2023 sänktes många benchmarks med upp till 24 procent, och för perioden 2026–2030 ska de revideras igen med högre max-takt. Fri tilldelning har samtidigt gjorts villkorad: anläggningar som omfattas av energieffektiviseringskrav riskerar 20 procents nedskärning av fri tilldelning om rekommendationer från energikartläggningar inte genomförs, och de minst effektiva anläggningarna behöver klimatneutralitetsplaner för att inte få minskad fri tilldelning. Inom flyget fasas fri tilldelning ut helt; den minskas 2024 och 2025 och från 2026 gäller full auktionering.
Sjöfarten omfattas av EU ETS från 2024 för last- och passagerarfartyg om minst 5 000 bruttoton. Täcks 100 procent av utsläpp mellan EU-hamnar och utsläpp i hamn, samt 50 procent av utsläpp på resor till eller från hamnar utanför EU. Infasningen sker gradvis: vid första inlämningen den 30 september 2025 behöver rederierna täcka 40 procent av 2024 års rapporterade utsläpp, 70 procent av 2025 års utsläpp året därpå och 100 procent från och med 2026. Gashanteringen breddas: 2024–2025 omfattas koldioxid, och från 2026 tillkommer metan och lustgas. Offshorefartyg om minst 5 000 bruttoton inkluderas från 2027, och EU:s MRV-regler kräver dessutom rapportering även för vissa mindre fartygstyper.
Det praktiska efterlevnadssystemet följer en årlig cykel: verksamhetsutövare måste övervaka, rapportera och låta verifiera sina utsläpp, och senast den 30 september lämna in (”surrender”) motsvarande antal utsläppsrätter i unionsregistret. Underlåtenhet medför en sanktionsavgift om 100 euro per ton för vilket rätt inte lämnats in – utöver kravet att ändå lämna in motsvarande antal rätter – och namnen på överträdare offentliggörs. Utsläppsrätter är fullt fungibla inom systemet och kan sparas över år; handeln sker löpande via börser och bilateralt, medan auktioner organiseras gemensamt.
Parallellt bygger EU ut prissättningen med ett separat system, ETS2, för byggnader, vägtransporter och vissa mindre utsläppskällor uppströms hos bränsleleverantörer. Övervakning och rapportering startar 2025 och systemet blir operativt 2027 (med möjlighet till uppskjutning till 2028 om energipriserna skulle vara exceptionellt höga). ETS2 har ett eget tak, egen marknadsstabilitetsreserv och särskilda prisstabilitetsmekanismer i uppstartsfasen: om det genomsnittliga priset under två månader överstiger 45 euro i 2020 års penningvärde kan extra rätter släppas från reserven, och under de första åren auktioneras dessutom en extra volym för att säkra likviditet. Inlämningsfristen i ETS2 är den 31 maj från och med 2028. Intäkter från ETS2 fördelas huvudsakligen till medlemsstaterna, men en fast del går till den nya Social Climate Fund som mellan 2026 och 2032 ska ge upp till 65 miljarder euro i EU-medel, med krav på minst 25 procents nationell medfinansiering, för att stötta utsatta hushåll och mikro-företag i omställningen via strukturella åtgärder och, vid behov, tidsbegränsat inkomststöd.
För att säkra rättvis konkurrens i handelspolitiken införs också koldioxidtullar via Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM). Ordningen har en övergångsperiod med enbart rapportering från 1 oktober 2023 till slutet av 2025 och börjar ta betalt från 2026. CBAM omfattar inledningsvis cement, järn och stål, aluminium, gödselmedel, el och vätgas. I takt med att CBAM fasas in trappas fri tilldelning i de berörda EU-sektorerna ned 2026–2034, så att både importörer och EU-producenter möter jämförbara koldioxidkostnader.
Intäkter från auktionerna ska enligt direktivet i betydande grad finansiera klimat- och energirelaterade åtgärder på nationell nivå; historiskt har medlemsstater i genomsnitt använt en klar majoritet av intäkterna till sådana ändamål. En del av auktionerna finansierar EU-fonder: Modernisation Fund (för 13 lägre inkomstländer) och Innovation Fund, som har utökats till omkring 530 miljoner utsläppsrätter under 2020–2030 och stödjer storskalig demonstration av banbrytande teknik som vätgas- och kolsänkeprojekt. Sammantaget har EU ETS kraftigt pressat utsläppen i de omfattade sektorerna sedan 2005, särskilt i elsektorn, och bidrar tillsammans med ETS2 och CBAM till att nå EU:s mål om minst 62 procent lägre utsläpp inom ETS till 2030 jämfört med 2005 – samtidigt som regler för marknadsbalans (MSR), skärpta benchmarks och villkorad fri tilldelning ska hålla prissignalen trovärdig och omställningen rättvis.
commission.europa.eu
consilium.europa.eu
icapcarbonaction.com
