LEDARE | Någonstans i mitten av min samtalsföreläsning slänger jag ut frågan till publiken: Vad drivs vi av idag? Hur ser vår framtidsvision ut?
”Lås in alla gängkriminella”, utbrister en kvinna långt bak. Hon är förstås ironisk, men det är så det ser ut numera när förslag läggs fram och planer kastas ut.
Det finns inte längre någon idé bakom det som sägs. Det som egentligen är medel presenteras som mål. Försvarsbudgeten ska växa till 3,5 procent. Kärnkraften ska byggas ut på tio år.
Omställningsrörelsen – åtminstone den del som leds av industrin – vill minska koldioxidutsläppen, men alldeles för ofta låter det som om anledningen bara är att vi ska kunna fortsätta att köra bil, flyga och konsumera som förut. För att detta överhuvudtaget ska vara genomförbart krävs dessutom att vi exkluderar en stor del av jordens befolkning och fortsätter att tolka tillvaron på samma vis som grisarna i George Orwells ”Animal farm”: all animals are equal, but som animals are more equal than others.
”Tillväxt är grunden för vårt välstånd och vår välfärd. Hur når vi då hög och uthållig tillväxt?”
Så skriver professor Lars Jonung i morgontidningen (DN 9/5) och redan i dessa två, till synes, oskyldiga meningar hittar vi grunden till den mållösa människa som irrar omkring i det som riskerar att bli historiens slut, om vi inte stannar upp och tänker till.
En gång samlade vi ihop oss i Sverige och byggde folkhemmet. Nu kan vi inte ens hejda klimatförändringarna utan att tänka mer på ekonomisk tillväxt än på den natur och den biologiska mångfald som är det som verkligen utgör grunden för vår existens.
Räntan, börsen, tillväxten och inflationen är viktigare än freden, rättvisan och naturen.
”På så sätt kan vi öka takten i klimatomställningen utan att tappa ekonomisk utveckling. När klimatpolitiken får en tydlig koppling till ekonomiska incitament skapas en mer rättvis och effektiv klimatomställning som tar oss till målet om minskade utsläpp.” (DN 30/3)
Det är inte mycket som skiljer ekonomiprofessorn i det föregående citatet och Miljöpartiets Amanda Lind och Daniel Helldén som uttalar sig så här.
”En effektiv klimatomställning”… Vad är det för något? Till vad? Hur ska vi leva? Vilka ska leva? Finns det något utrymme för naturen?
En gång byggde vi folkhemmet tillsammans. Arbetarrörelsen, studieförbunden, frikyrkorna och nykterhetsorganisationerna drev på de politiska partierna för rösträtt, förbud mot barnarbete, jämställdhet, kortare arbetstid, längre semestrar, bättre pension. Och det här var inte något som skulle stanna i Sverige; arbetare i alla länder skulle förena sig och i folkhälsans tecken skulle vi tälta, röra på oss när nu kroppsarbetet minskade och äta 6–8 skivor bröd om dagen.
Solidaritet var en självklarhet och när så behövdes tog vi emot flyktingar, även om det kändes ovant med de främmande kulturer som vi mötte.
Och precis som en bättre ekonomi var ett nyttigt hjälpmedel var också tekniken det när, till exempel, farliga och skadliga arbetsplatser förbättrades.
Visst, det är lätt att romantisera; allt var inte bra, men där fanns en vision, en dröm och ett hopp att enas kring. Den mållösa människan är en farlig människa – både för sig själv och andra – och det sägs ju att den som inte tror på något, faller för vad som helst.
Att låsa in så många gängkriminella som möjligt är naturligtvis inte, precis som kvinnan i publiken menade, ett vettigt mål för ett samhälle. Den självklara ambitionen måste vara att bygga en tillvaro där vi fängslar så få som möjligt. Samma sak med våra gränser. Att stänga dem är inte någon lösning för dem som tvingas fly.
Så länge ekonomiska experter som Lars Jonung får fortsätta att oemotsagda hävda att den ekonomiska tillväxten är tillvarons motor och får medhåll av Miljöpartiets språkrör och de som tror på grön tillväxt, lär det inte bli några samtal om vad det är för värld vi vill leva i eller vilken människans roll är här på jorden.
Här i Sverige har vi gått från att bygga ett folkhem till att desperat försöka att rädda ett ekonomiskt system som struntar i de planetära begränsningarna, som inte har något utrymme för att ta hänsyn till naturen och den biologiska mångfalden och som totalt ignorerar allt vad global rättvisa heter, vilket i sin tur leder till en eskalerande militärupprustning, fler krig och ökade ekonomiska klyftor.
Jag slänger ut frågan igen: vad drivs vi av idag? Hur ser vår framtidsvision ut? Det är frågor vi måste besvara innan vi beslutar om fler fängelser, mer vapen, fler robotar och mer AI. Ja, vi behöver tänka efter rejält innan vi faller på knä och fortsätter vår förbehållslösa dyrkan av den ekonomiska tillväxt som slutat fungera och som faktiskt inte ens är matematisk möjlig, om vi accepterar det faktum att vi bor på ett jordklot med ändliga resurser.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen
