KRÖNIKA | Det jag minns bäst är provröret och smädelserna. Jag talar förstås om kampen som formade oss som var politiskt aktiva för två decennier sedan. Den mot Bushs krig i Irak.
Provröret höll Björklund upp på en debatt som våra partier ordnade på en pub i Stockholm, någonstans där krigshetsarvintern 2002-2003. Jag var nyvald riksdagsledamot, han så kallat liberalt borgarråd i opposition i Stockholm. Men nu handlade det, som allt den där vintern, om världen som hotade oss. Han höll upp provröret och sa att ett litet sådant rör med de kemiska stridsmedel som alla visste att Saddam Hussein gömde undan i sina hålor skulle kunna döda hela salen, ja, kanske hela staden. Och det var ju en lysande retorik. Kopierad från Colin Powells föreställningar i FN:s säkerhetsråd. Den hade egentligen bara ett problem. Den var ett falsarium.
Det hindrade inte beskyllningarna. Vi som var mot kriget kallades vettlösa, kommunister och diktaturkramare. PM Nilsson, som på den tiden kombinerade ålfisket med att vara ledarskribent, jämförde oss med nazister. Christofer Fjellner, då MUF-ordförande, ville dra oss som arrangerade demonstrationerna inför krigsförbrytartribunalen i Haag.
Men ut på gatorna gick vi ändå. Den 15 februari 2003 genomfördes en av de största demonstrationerna inte bara i världen, utan också i Sverige.
Hur gick det till?
Visst, vi visste att vi hade rätt. Idag vet alla det. Saddam Hussein gömde inga massförstörelsevapen. Det gick inte att kriga sig till en fredligare värld. Vare sig Irak eller Afghanistan befriades av de amerikanska bomberna. Det är bra när diktatorer faller, men här fanns aldrig ett intresse för människorna, bara för oljan och makten – resultatet blev därefter.
Det räcker inte att ha rätt för att vinna en värld. Så varför orkade vi? Varför gör en människa alls någonting?
För det krävs, tror jag, tre saker. Förmåga, energi och vilja.
Det första har vi kvar. Vi kan fortfarande ta gatorna i besittning. Vi kan kräva av våra ledare att inte hålla tyst, när galenskapen härjar och folkmord pågår.
Det är med det där sista skon klämmer. För att vilja höja sin röst, för att vilja säga ifrån, för att orka, måste man tro på att det gör någon skillnad.
Hoppet är inte det sista som överger oss. I vart fall inte det aktiva, krävande, engagerade hoppet. Det grusas under Trumps ordakrobatik och Zuckerbergs algoritmer. Det trasas sönder på Musks verbala slagfält och förtrampas av alla nyauktoritära despoter och nyfascistiska ledare och deras fega hejarklackar.
Då, när seklet var ungt, fyllde vi ABF-huset i hopp om att kullkasta globala hierarkier, befria de fattiga ur skuldfällorna och göra den globala valutahandeln lite mindre galen. Då sa vi ifrån mot Busch i hundratusentals när Persson inte vågade. Då startades nya partier när integriteten kränktes, och då klev ärkebiskopen i täten för ett formligt uppror och krävde amnesti för de förtrampade. Då hoppades vi på ett demokratiskt Ryssland och ett friare Kina.
Vi lyckades med en del. Men klyftorna växte och kriget startade och mycket blev precis så illa som vi varit rädda för. En del blev värre.
Trots det; historien har inget slut. På lördag går jag i det lilla demonstrationståget i solidaritet med folkmordets offer. Jag vet inte vad jag vågar hoppas. Jag vet bara det, att hoppet återvänder inte för att man ger upp. Och ska vi klara bygga en ny rörelse, finna metoder som verkligen vänder saker på ända, så börjar det nog där: i att hoppet om en bättre värld får vakna igen.
