LEDARE | Det blev inget Nobelpris till Donald Trump förra veckan, och tur var väl det. För även om han ser ut att ha spelat en viktig roll för att få till stånd en fredsplan mellan Israel och Hamas bör man komma ihåg att utan USA:s finansiering hade Israel aldrig kunnat bedriva folkmordet i Gaza i den extrema omfattning som man har gjort. USA har varit Israels absolut närmaste allierade och har stöttat dem med vapen för många miljarder dollar, alldeles oavsett om presidenten hetat Trump eller Biden.
Med detta sagt finns det ändå anledning att vara försiktigt hoppfull till den fredsplan som nu börjar implementeras. För första gången på två år anas en liten strimma ljus över Gazaremsan, Israels militär har dragit sig tillbaka från Gaza city (men kontrollerar fortfarande stora delar av Gazaremsan) och lastbilar med förnödenheter har börjat rulla in.
Det vi ser nu är ett eldupphör, men det är fortfarande alldeles för tidigt för att slå fast att det kommer bli en långvarig fred, och definitivt alldeles för tidigt för att prata om ”en permanent fred i Mellanöstern”, som Trump gärna vill få det att låta som. Fallgroparna är oerhört många. Ingen vet hur avväpnandet av Hamas ska gå till eller hur långt Israel kommer att dra sig tillbaka. Knesset är fortfarande fullt av politiker som vill att alla palestinier ska förgöras för gott och den expansiva bosättningspolitiken på Västbanken, som har pågått sedan långt innan det här kriget startade, lär fortsätta.
Man undrar också hur de barn som fått se sina föräldrar bli skjutna, som fått se sina hemstäder bli demolerade till grushögar och som levt i svält och misär i flera år kommer kunna växa upp utan att känna ett starkt hat mot Israel. Hamas, och dess allierade, må vara grundligt försvagade, men även om de upphör att existera som organisation så kommer idén om att väpnat våld är den enda utvägen sannolikt att leva kvar. Likaså lär det israeliska narrativet, där en palestinsk stat beskrivs som ett existentiellt hot mot Israel, leva vidare, vilket också kommer försvåra en tvåstatslösning.
Det finns exempel genom historien där två länder, eller folkgrupper, som begått de mest bestialiska handlingar man kan tänka sig mot varandra trots allt har kunnat försonas. Folkmordet i Rwanda, där hutuerna dödade omkring 800 000 tutsier under tre månader, är ett exempel. Ett annat är förstås krigen i forna Jugoslavien på 90-talet, där bland annat 8 000 bosniaker (bosniska muslimer) brutalt mördades i Srebrenica.
Israels folkmord i Gaza har likheter med både folkmordet i Rwanda och folkmordet i Srebrenica. Något som varit avgörande i de fallen för att kunna gå vidare har dock varit att de ansvariga har ställts till svars. I Rwanda skapade FN en internationell tribunal efter folkmordet där flera personer dömdes för brott mot mänskligheten. Även de generaler som ledde folkmordet i Srebrenica, som Ratko Mladic, har blivit dömda vid Internationella domstolen i Haag. Benjamin Netanyahu är, tillsammans med försvarsministern Yoav Galant, internationellt efterlyst i 124 länder. Han riskerar dessutom fängelsestraff i Israel för korruption. Samtidigt är Israel fortfarande starkt beskyddat av USA och även om det har varit stora protester mot Netanyahu i Israel är det inte omöjligt att opinionen svänger nu när gisslan faktiskt är släppt.
Men oavsett om Netanyahu och de andra inblandade döms eller ej, och oavsett hur långsiktig och stabil freden blir, så betyder det ändå någonting att bomberna för tillfället har slutat regna över Gaza och att gisslan som hållits fångna av Hamas till slut har släppts. Det är en väldigt lång väg kvar att gå, men kanske kan det här ändå vara det allra första, och nödvändiga, steget.
