KRÖNIKA | Årets fredspris blottlägger ett hyckleri som pågått länge. Genom att tilldela priset till María Corina Machado, en politiker som både stöttat Israels krigsbrott i Gaza och försvarat folkrättsvidriga militära ingripanden mot sitt eget land, bidrar Nobelkommittén till att vapenisera själva begreppen demokrati och fred.
Det är inte renlärighet jag efterfrågar. Det är rimligt att stödja politiska ledare i enskilda frågor även om man inte delar deras hela ideologiska projekt. Machados paroll ”ballots instead of bullets” är värd att lyfta fram. Det är också viktigt att oppositionella i auktoritära regimer får stöd. Men ett fredspris kan inte reduceras till att belöna någon bara för att hon står i opposition. När priset riskerar att legitimera krig (som det krig Trump tycks förbereda för att ta kontroll över Venezuelas olja) liksom brott mot internationell rätt och selektiv tillämpning av mänskliga rättigheter, då förlorar det sin mening.
Det är lätt att glömma att Machado skrev under El Carmonazo – kuppdekretet 2002 som upphävde konstitutionen, upplöste nationalförsamlingen och avskaffade högsta domstolen i Venezuela. Samma krets av högerkrafter som genomförde statskuppen mot Hugo Chávez när han var nyvald, med stöd från USA, har sedan dess systematiskt underminerat demokratiska processer i bland annat Brasilien och Argentina genom stöd till antidemokrater som Bolsonaro och Milei. Att lägga all skuld på Venezuelas nuvarande diktator Maduro är därför att skriva om historien. Hade oppositionen respekterat valresultat och demokratiska spelregler hade landet haft helt andra förutsättningar i dag.
Det är mot den bakgrunden Machados demokratiska trovärdighet måste bedömas. Den som på allvar försvarar demokratiska principer skriver inte under ett dokument som avskaffar dem, ställer sig inte bakom folkrättsvidriga bombningar och sluter inte allianser med krafter som öppet hotar demokrati och fred. När sådant agerande dessutom belönas med ett fredspris riskerar själva demokratibegreppet att reduceras till ett slagträ i kampen om global makt.
Det här handlar också om något större än Venezuela. Det handlar om vilken världsordning vi vill ha. Jag känner igen mönstret från bland annat mitt arbete med oppositionella på Kuba: gräsrotsrörelser som vill ha makt över sina egna liv kapas och instrumentaliseras av krafter som vill bygga ett annat system. Den demokratiska retoriken blir ett verktyg för privatisering av gemensamma resurser. Äganderätt lyfts fram som en mänsklig rättighet när det handlar om att skydda storföretagens intressen, men ignoreras när palestinier fråntas sin mark. Att ta statlig kontroll över olja eller vatten i Latinamerika fördöms som ”odemokratiskt”, medan samma röster försvarar rovdrift, ockupation och landstöld på andra håll.
Detta är inte en marginell dubbelmoral, det är ett systematiskt mönster. När vänsterdiktaturer i Latinamerika inskränker rättigheter fördöms det som tyranni, men när högerauktoritära regimer gör det möts de av handelsavtal och politiskt stöd. När motståndsrörelser begår brott mot folkrätten kallas det terror, men när västallierade gör det kallas det självförsvar och säkerhet. Och när rörelser i Syd utmanar makt på ett sätt som hotar den globala maktordningen stämplas de som hot, men om de gör det från en position som gynnar ekonomiska intressen kan de belönas med priser.
Det är mot denna bakgrund årets fredspris måste förstås. Det är legitimt att stödja Machado i det hon gör rätt, men det är något helt annat att utropa henne till symbol för fred. Om fred reduceras till ett retoriskt verktyg för att rättfärdiga våld, sanktioner och maktspel förlorar själva fredsbegreppet sin kraft.
Fred handlar inte bara om frånvaron av krig. Det handlar om att skapa förutsättningar för människor att leva i frihet, värdighet och säkerhet, också när de inte delar maktens världsbild. När Nobelkommittén väljer att premiera någon som förkroppsligar en politik som gör motsatsen, då riskerar priset att bli en del av problemet. Då förlorar det sin roll som moralisk kompass och blir ännu ett verktyg emot en rättvis fred, i kampen om världsordningen.
