LEDARE | ”Men i bakgrunden finns, precis som under kung Leopolds skräckvälde, råvaror. Östra Kongo är rikt på bland annat guld och coltan, en av alla dessa sällsynta mineraler som används i våra telefoner. M23 har enligt FN lagt beslag på flera gruvor i området. Stora mängder mineraler förs sedan till Rwanda, varifrån de skeppas till bland annat amerikanska företag. I detta ser den kongolesiska regeringen nu en möjlighet. Financial Times berättar om hur den har tagit kontakt med Washington för en möjlig ”deal”: Washington ska stötta den kongolesiska regeringen – träning av och materiel till landets armé önskas – mot att USA får tillgång till Kongos sällsynta mineraler.” (DN 17/3)
Jag är för dålig på Afrikas historia, märker jag, för lite insatt i det som sker där nu. Utifrån erfarenheterna från mina sammanlagt fem år i Syd- och Centralamerika, försöker jag ändå förstå det jag läser om kriget, om våldet och om flyktingarna i den Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa).
Allt, eller i alla fall det mesta – med ursprung i jakten på råvaror som sedan används i Europa och USA.
Så här ser en del av vardagen ut:
”6 miljoner människor är på flykt i sitt hemland — internflyktingar. 850 000 människor från Kongo är på flykt i grannländerna — flyktingar. 520 000 flyktingar från olika länder befinner sig i Kongo-Kinshasa.” (UNHCR 2023)
Fotot på det gamla gruvhålet tog jag någon gång på 1990-talet utanför staden Potosí i Bolivia. Om den jakt på silver och tenn, som inleddes på 1500-talet och som, så småningom, gjorde Bolivia till Sydamerikas fattigaste land, trots att det borde ha blivit ett av världens rikaste, har jag skrivit mängder av artiklar och den utgör navet i min bok om landet; ”Boliviablues – från självhushållning till självutplåning” som kom 1996.
Under mitt allra första besök i Bolivia, 1990, kröp jag ner i ett av alla dessa gruvhål som finns i ”Det rika berget”, invid Potosí, och mötte kokabladstuggande gruvarbetare – alla från urbefolkningen – som med hackor, spett och dynamit försökte hitta silver och tenn nog att överleva på.
Att ”överleva” är förresten ett relativt begrepp. Jag minns när jag hamnade i samspråk med en gruvarbetare på ett torg, utanför en kyrka i Potosí under vad som måste ha varit min andra resa till Bolivia.
En god stund trodde jag att jag stod och pratade med en sliten, gammal man. Sliten var han, så långt stämde det, men han var 34 år och jag var, vid den här tidpunkten 31. En jämnårig, med andra ord, som berättade att hans lungor i princip var slut, på grund av allt damm han andats in.
Det är så den globala rättvisan ser ut och, som sagt, jag kan för lite om Afrika för att skriva några analyserande texter om det som sker i länder som Demokratiska republiken Kongo.
Men jag känner igen mönstret, hänsynslösheten i jakten på mineralerna, den koloniala strukturen, hur stormakterna låtsas värna demokratin när det är råvarorna man vill ut.
I Guatemala och i Nicaragua lärde jag mig hur imperialismen fungerar och hur det är att leva med kriget. I Bolivia förstod jag sedan på allvar, vilket helvete det är att ha råvaror som företag från andra länder kontrollerar och vill åt. Utifrån dessa erfarenheter försöker jag nu förstå utvecklingen i, bland annat, Demokratiska republiken Kongo, som jag läser ska vara lika stort som Västeuropa.
Det är det här som händer när man struntar i sammanhangen. Det är det här som sker när man exkluderar den globala rättvisan från den gröna omställningen. Det här är en av följderna när människor i länder som Sverige, ska behålla sin konsumistiska livsstil och samtidigt minska koldioxidutsläppen.
Och så till sist en fråga; vem är det som försett – och förser – parterna i detta krig där statliga arméer, gerillor och terrorister gör redan fattiga länder än fattigare, med vapen?
Jag förmodar att denna vapenförsäljning är bra för såväl sysselsättning som börskurser i de länder där tillverkningen sker.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen
