Dagens politiska utveckling i USA och Turkiet visar flera likheter mellan Donald Trump och Recep Tayyip Erdoğan. Forskaren Gönül Tol har nyligen beskrivit Trump som en “Erdoğan på steroider” som tyvärr också är en träffsäker sammanfattning av de auktoritära och antidemokratiska tendenser som förenar dessa två politiker. I USA är det allt fler som inser att “det kan inte hända här” rörande demokrati och rättstyre, var en fel slutsats innan det senaste valet.
USA/TURKIET | Både Donald Trump och Recep Tayyip Erdoğan har använt sig av demokratiska representativa val som en väg till den politiska makten men också för att därefter stegvis avveckla, förminska och förhindra demokratiska fuktioner, institutioner och principer. Trots olika kulturella och historiska sammanhang är metoder ofta likadana genom misstänkliggörande av det rättsväsendet, attacker mot fria medier, förakt för minoriteter och opposition, samt skapandet av en personkult som är mer lojal till politiker än till institutioner och konstitutioner.
En viktig likhet som Gönül Tol lyfter fram är hur båda agerar för att skapa en känsla av permanent kris där endast de själva kan erbjuda lösningen. I båda fallen har sådan lögnaktig och hysterisk kommunikation använts att rättfärdiga undantagstillstånd, repressiva lagar och ett osunt beroende av exekutiv makt. I Erdogans fall handlar det om att skydda Turkiets “säkerhet” från kurdiska grupper, sekulära institutioner och västinfluenser. I Trumps fall kretsar det kring idén om att “rädda” USA från globalister, migranter och en påstådd korrupt elit.
En särskilt talande likhet handlar om religionens roll i politiken där Erdoğan under två decennier har konsoliderat stödet från islamistiska grupper som förespråkar att islam ska vara den statligt sanktionerade och samhällsdominerande religionen. Trump har i sin tur starkt stöd från så kallade kristennationalister eller kristenister bestående av grupper som anser att den amerikanska staten ska vara baserad på auktoritära värderingar och att kristendomen bör få en privilegierad ställning i samhället. Dessa rörelser underminerar sekularismen och syftar till att förvandla pluralistiska demokratier till religiöst likformiga samhällen.
Likheterna slutar inte där eftersom både Trump och Erdoğan har aktivt arbetat för att försvaga valmyndigheter, rättsapparat och civilsamhälle. I Turkiet har Erdoğan gradvis placerat lojala personer på centrala poster i rättsväsendet och inom valkommissionen. I USA försökte Trump genom olika metoder påverka valresultatet 2020 och han har fortsatt att undergräva förtroendet för det demokratiska systemet genom lögner om valfusk och hot mot valfunktionärer.
Utvecklingen i USA, Turkiet men även på andra håll som i EU, visar att representativ demokrati inte är immun mot auktoritära och odemokratiska beteenden. Försvar av demokratiska institutioner behöver också en övergripande förändring genom digitalisering och decentralisering med flera processer som medborgarinitiativ, lokala råd, deltagande budgetering, och självorganiserade beslutsforum. Istället för falska och lögnaktiga budskap från populistiska och auktoritära politiker som säger sig “fixa” det ena och andra är det nödvändigt att fler engagerar sig och samarbetar för gemenskap, välfärd och andra viktiga lösningar.
