Det är lätt att tro att allt annat i världen stannat av, när vartenda ord som president Trump yttrar, redovisas och analyseras in i minsta detalj. Det är som hade en pandemi av enfald, likriktning och trångsynthet brutit ut bland skribenter och reportrar. Inget annat existerar. Jo, jag vet… Kriget i Ukraina har sin plats, men också i den rapporteringen dominerar Trump och hans utspel.
Jag minns en historia från barndomen där en liten pojke utbrister: ”Tänk att det händer precis så mycket i världen som får plats i tidningen.”
Idag är det vi vuxna som tycks tro att det förhåller sig så.
Liknelsen är förstås långsökt, men likaväl kommer den till mig när jag lägger mig ner på den regnvåta gräsmattan och fotograferar en vacker och spröd pensé som – säkert med myrors hjälp – hittat sin plats bortom landen och det av mig förutbestämda.
Nyhetsrapporteringen fungerar som de robotgräsklippare – eller skogsmaskiner – som förvandlar verkligheten till den overklighet som vi inbillar gör våra liv bättre, bekvämare och effektivare. Parker istället för vildmark. Kontroll istället mångfald. Löpbandet hellre än skogsstigen. ”Klimatsmarta” pappersprodukter hellre än skog.
Ingen pensé på rymmen har någon plats i den reglerade värld där människan dragit fram.
Det är klart att jag förenklar, men min upplevelse är stark av att vi – på grund av det massiva reklam- och mediabrus som vi utsätts för – ser och hör allt mindre.
Vi lever i en ständig distraktion, där vi möjligen vet mer än tidigare generationer, men i gengäld förstår desto mindre.
Ännu en gång kommer jag att tänka på det Aristoteles ska ha sagt om att för många intryck, gör att vi förlorar kontakten med våra sinnen. Ännu en gång kommer jag att tänka på min farfar som var småbonde. Han hade en mycket vag uppfattning om det Syd- och Centralamerika som jag genomkorsade med min ryggsäck. Å andra sidan visste han mycket om hur han skulle bibehålla balansen mellan djur, växter och människor på den lilla gård, där han och min farmor levde.
Vad händer i Sudan? Hur lever människorna på landsbygden i Guatemala? Hur har livet förändrats i de småorter där tågen inte längre stannar? Finns FN fortfarande och vad ägnar man sig åt där i dagar som dessa? Vad är det som gör att det finns så mycket aggressivitet i idrottens supporterkultur, att en del domare inte ens kan döma somliga matcher på grund av alla hot? Hur ser musikkulturen ut bortom tävlingsprogrammen och hitsen; bildas det fortfarande några källarband? Hur länge ska vi fortsätta att dyrka den ekonomiska tillväxt som inte bara är skadlig för vår planet, utan dessutom matematiskt omöjlig?
Att äta en tårta två gånger fungerar i sagans värld, men är en omöjlighet på den jord där vi nu måste förstå att det är de planetära begränsningarna som avgör hur vi ska leva och inte Centralbankens styrränta. Ryms där ens en grå liten fågel i den av människan kastrerade natur som är vår framtid om vi inte besinnar oss…
Jag tänker att nyfikenheten nu också måste innefatta vad vi inte längre ser och hör och vi behöver skynda oss att undersöka helhet och ursprung, innan vi helt glömmer bort hur det en gång var.
För att veta vad vi vill, måste vi stanna upp och försöka förstå hur det är, samtidigt som vi tar reda på varför det blev som det blev.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen
