KRÖNIKA | Under det senaste decenniet har högern lyckats göra ”cancelkultur” till ett centralt begrepp i svensk debatt. Med skicklig retorik har man fått det att framstå som att det största hotet mot yttrandefriheten är att offentliga personer ifrågasätts för rasistiska eller hatiska uttalanden eller gärningar. Vad som tidigare kallades rimlighet (typ våldta inte någon), kallades av dem för ”censur”. Resultatet? Antirasister började vackla.
Vi blev osäkra. Ville inte verka dogmatiska. Istället för att hålla gränsen mot reaktionära idéer började vi öppna dörrar i ”dialogens” namn. ”Alla röster måste få höras”, hette det. Och plötsligt satt SD-politiker i morgonsoffor och resonerade om ”kulturell tillhörighet” som om det vore en legitim invandringspolitik, inte ren etnonationalism.
När Ingrid Carlqvist – en ökänd antisemit och islamofobisk konspirationsteoretiker – bjöds in till Navid Modiris podd Hur kan vi, hette det att ”alla röster måste få plats i samtalet”. Men att ge sådana röster plattformar är inte neutralt. Det är att öppna dörren för idéer som bygger på hat, förnekelse och aktiv demonisering av hela befolkningsgrupper.
Ett annat exempel är när Richard Jomshof, efter att ha kallat islam för en ”avskyvärd religion”, bjöds in till SVT:s Aktuellt i augusti 2023. Istället för att mötas av ett tydligt ifrågasättande behandlades han som en legitim röst i debatten. Fokus låg inte på att avslöja den ideologiska grunden i hans uttalanden, utan på att ge ”båda sidor” utrymme. Det är exakt så normalisering ser ut: när extremism paketeras som ett rimligt perspektiv bland andra.
Samtidigt ser vi internationellt tecken på att gränserna för vad som tillåts i populärkulturen flyttas. Ett exempel är att Jimmy Kimmels talkshow inte längre sänds (eller har fått drastiskt ändrad form) – ett tydligt tecken på att underhållningsprogram och samtalsplattformar också påverkas av rädslan för kontroverser, kritik eller reaktioner från högerpopulistiska krafter. Detta visar hur ”alla röster”-retoriken kan slå tillbaka: för att undvika att bli anklagad för att stödja ”fel” åsikter tonar producenter, nätverk och plattformar ner eller tar bort innehåll snarare än att de står emot hat och extremism.
I detta klimat började även liberaler vackla. Istället för att stå emot extremismen fastnade de i sin egen dogm: att alla åsikter har ett värde. Men den hållningen är inte neutral – den är livsfarlig. För vissa åsikter har som enda mål att avskaffa demokratin och förstöra det öppna samhället. Och medan vi ”debatterar” tappar människor sina rättigheter, sin trygghet, sin plats i det offentliga rummet.
Vi som är antirasister måste därför sluta ge fascismen plats. Vi måste sluta normalisera tanken att det är rimligt att ”lyssna in” åsikter som förnekar minoriteters människovärde. Fascismen ska inte bemötas med tolerans, utan med tydliga gränser.
Man kan inte debattera mot fascismen. Det vore som att öppna upp för ett samtal om antalet människor som dog i Förintelsen – och där är vi nu.
