LEDARE | ”För att genomföra den gröna omställningen enligt EU:s scenarier kommer Europa att behöva ta mellan 15 och 60 procent av världens tillgångar av kritiska metaller i anspråk. Detta är inte bara orättvist utan omöjliggör en motsvarande resa i resten av världen, skriver forskare från IVL Svenska Miljöinstitutet och Uppsala universitet.” (DN 26/2)
Så skriver tre forskare från Svenska Miljöinstitutet och Uppsala universitet på DN-debatt (26/2) och det är visserligen trist att använda uttrycket ”vad var det jag sa”, men samtidigt skönt att se att frågan nu äntligen tas upp på allvar. För vi kan prata omställning, minskade utsläpp och ökad elanvändning hur mycket vi vill; tar vi inte med aspekten ”global rättvisa” landar vi i en egoism som möjligen gynnar en del av befolkningen på kort sikt, men som i det långa loppet blir ödesdigert för vår vackra planet.
Det är inte vår konsumistiska livsstil, bilindustrin eller vår förmåga att tillverka så mycket vapen att vi kan förstöra jordklotet många gånger om som ska räddas. Det är livet. Det är människorna. Det är djuren. Det är skogarna och haven. Det är mångfalden.
Och vi ser nu hur vi går in i en epok av kamp om råvarorna där stormakterna positionerar sig på ett sätt som för tankarna till gamla tiders kolonialism. Det är inte de stater där råvarorna finns som kommer att få glädje av dessa, utan de länder med kraftfullast ekonomiska och militära muskler.
Att veta exakt vad som kommer att hända i det bisarra spel mellan Ryssland och USA, där Ukrainas framtid och Europas säkerhet är kort som spelas ut, gång på gång, när tillgången till mineraler för egen räkning ska säkras, är omöjligt att förutspå. Reglerna ändras ständigt och när journalisterna skjuter från höften, istället för att reflektera och analysera i sin iver att publicera, kompliceras bilden av det som pågår ytterligare.
Mina tankar går alltmer till spanjorernas och portugisernas erövring av Central- och Sydamerika på 1500-talet, när människor liv och andra kulturer ständigt kom i andra hand i jakten på guld, silver, koppar tenn och andra mineraler.
Så småningom, när länderna blev självständiga på 1800-talet, övergick kolonialismen i imperialism. Diktaturer stöttades – som i Nicaragua under flera decennier – och demokratier störtades – som i Guatemala 1954 – när USA:s ekonomiska intressen ständigt gick före omsorgen om rättvisa, mänskliga rättigheter och natur.
Allt detta har det alldeles för ofta blundats för. Det har, med rätta naturligtvis, protesterats mot Sovjetunionens dominans och övergrepp mot länderna i Östblocket. Vad USA ägnat sig åt allt sedan Monroedoktrinens upprättande 1823, enligt vilken Latinamerika blev deras ”personliga” angelägenhet, har däremot ansetts tillåtet utifrån den, minst sagt, flexibla syn på demokrati som många fler presidenter än Donald Trump stått för.
Nu möts alltså dessa båda rivaler från det kalla kriget och gör gemensam sak och möjligen är det så att imperialismen nu åter håller på att bli kolonialism, när tillgången till de mineraler som behövs för det som brukar kallas grön omställning ska förverkligas, utan global rättvisa (och hänsyn till natur och klimat) som nödvändig ingrediens.
I bakgrunden väntar Kina som i många stycken har ett fördelaktigare läge, med tanke på att många av de åtråvärda råvarorna redan finns inom landets gränser.
Att uppleva hur freden i Ukraina inte är ett mål, utan ett medel i spelet om rikedom, dominans och, som sagt, tillgången till råvaror det är brist på, smärtar. När det dessutom finns en uppenbar risk att stormakterna börjar, så att säga, ”byta landområden” med varandra, ter sig framtidsutsikterna än dystrare; ni får en bit av Ukraina om vi kan ta Panamakanalen, så släpper vi Taiwan till kineserna…
Om detta måste vi tala. Global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald hänger ihop och i det sammanhanget måste vi även samtala om vad det är för mening med att vara människa och vad det är för värld vi vill leva i framöver.
Vet vi inte vad vi vill och tror på, riskerar vi att falla för vad som helst. I skrivande stund ropas det överallt om militär upprustning och mer vapen. Som om det vore vägen till varaktig fred. Men det är klart, i en värld där vi redan konsumerar mer än fyra gånger mer än vad vårt jordklot klarar av, inbillar oss att än mer ekonomisk tillväxt och än mer konsumtion är lösningen, är väl det bara logiskt.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen
