Alternativet till dagens nationalistiska beteenden rörande säkerhet och otillräckliga internationella åtgärder är att skapa ett “glokalt” system för mänskligare och effektivare lösningar, skriver Vladan Lausevic.
ESSÄ | Migrationspolitiken i både Europa och USA präglas av nya fokus på murar, gränskontroller och avvisningar. Politiken bygger bland annat på en föreställning om att stängda gränser ökar säkerheten, men frågan är: säkerhet för vem? Begreppet säkerhet används ofta godtyckligt, genom diskriminering och begränsas till nationell säkerhet snarare än mänsklig säkerhet. I praktiken innebär det att regeringar ser migration som ett hot mot staten snarare än som en fråga om människors universella rätt till säkerhet.
Begreppet säkerhet används ofta som ett politiskt verktyg i samband med kommunikation om migration för att legitimera diskriminerande, godtyckliga och repressiva åtgärder. Regeringar motiverar striktare gränskontroller med argument om att skydda den nationella stabiliteten, men i realiteten skapar dessa åtgärder fler humanitära problem och kriser. När legala migrationsvägar stängs, tvingas människor att ta farliga rutter över hav och genom öknar. När asylsökande deporteras utan rättssäkra processer, lämnas de ofta tillbaka till länder där deras liv hotas.
Denna politik underminerar inte bara de mänskliga rättigheterna utan skapar också en värld där migration ses som ett brott snarare än en spontan del av vår historia. Istället för murar och deportationer behövs en ny global migrationspolitik som bygger på fri rörlighet och samarbete mellan olika nivåer. I en värld där pengar, varor och företag friare kan röra sig över gränserna är det paradoxalt att människor inte har samma möjligheter.
En sådan utveckling kräver bland annat en förändring av det internationella systemet med nationalstatscentrerad migrationspolitik med ett medborgerligt system baserad på fri rörlighet, där människor kan flytta för arbete, relationer och studier utan att fastna i godtyckliga byråkratiska hinder och bli utsatta för diskriminerande och repressiva åtgärder. Det handlar om att gränser ska vara administrativa som mellan kommuner inom länder medan människor får röra sig fritt inom likväl som mellan kommuner, länder och världsregioner.
En annan nyckel är att flyktingmottagning och skydd för utsatta människor inte bara ska vara en fråga för nationella regeringar, utan också för lokala samhällen. Därför behövs det ett globalt system för samarbete mellan regioner, kommuner, städer och lokala organisationer, där resurser och ansvar delas för att hjälpa människor på flykt. Många lokala samhällen har kapacitet och vilja att ta emot flyktingar, men hindras av bland annat nationella beslut.
Ett annat problem idag är att regeringar försöker stoppa migration vid gränserna istället för att hantera dom bakomliggande och grundläggande orsakerna. Krig, fattigdom och klimatförändringar driver människor på flykt, och dessa problem kan inte lösas genom nationella politiska beslut eller genom att fysiskt blockera gränsövergångar. Sann säkerhet kan inte bygga på att vissa grupper och personer skyddas medan andra nekas och blir utsatta för osäkerhet.
I EU är fallet att gränsbevakning outsourcas till länder som Libyen och Turkiet, där migranter hålls i inhumana förhållanden. I USA förlängs muren vid den mexikanska gränsen samtidigt som asylrätten urholkas. Men ingen av dessa åtgärder har stoppat migrationen eller hjälpt fler. Istället resulterar sådana åtgärder bland annat i att människor dör på vägen till säkerhet, fler familjer splittras och fler människor fastnar i problem och utsatthet.
Alternativet till dagens nationalistiska beteenden rörande säkerhet och otillräckliga internationella åtgärder är att skapa ett “glokalt” system för mänskligare och effektivare lösningar. Det skulle vara lika med processer där människor behandlas som likvärdiga världsmedborgare och där lokala nivåer världen över samarbetar för rättvisa, frihet och solidaritet. Även om vi är olika som individer som rörande språk och sammanhang så förtjänar vi samma rätt till säkerhet och trygghet oavsett våra födelseorter.
***
Vladan Lausevic, samhällsdebattör
