Europa har en möjlighet att vara en ledande kraft för en framtid byggd på öppenhet, hållbarhet och gemensamt ansvarstagande. Fler inom kommissionen , men också på nationell, regional och lokal nivå behöver ställa sig frågan – Vad kan vi göra för världen och vad kan världen göra för EU, skriver Vladan Lausevic i denna essä.
ESSÄ | Debatten om suveränitet, handel och andra globala frågor har blivit större i samband med rådande processer som kriget i Ukraina, NATO:s framtida roll och förändringar i USA:s politik. “Brexit och Trump” är två exempel på hur en nostalgipolitik och föråldrad syn på suveränitet har format politiska beslut under det senaste decenniet. Men i en värld präglad av flera övernationella problem och utmaningar kan suveränitet inte längre förstås på samma sätt som under 1800- eller 1900-talet. Det krävs istället nya lösningar och institutioner som påminner om EU:s utveckling.
Historiskt har suveränitet definierats som en nations absoluta rätt att bestämma över sina egna angelägenheter utan yttre inblandning. Under de senaste åren har denna föreställning fått en sorts renässans, särskilt genom nationalistiska och populistiska politiska rörelser som förespråkar ”att ta tillbaka kontrollen”. Brexit-kampanjen byggde på idén att Storbritannien kunde återfå sin självständighet genom att lämna EU, men verkligheten har visat sig vara betydligt mer komplex och utmanande.
Sedan Brexit har Storbritannien mött en rad ekonomiska och politiska svårigheter. Handel med EU har blivit mer byråkratisk och ineffektiv, eftersom företag nu måste hantera omfattande tullkontroller och nya administrativa krav som tidigare inte existerade inom den inre marknaden. Dessutom har utländska investeringar minskat markant, delvis på grund av osäkerheten kring landets handelsrelationer och regulatoriska framtid. Även relationerna med EU-länder har försämrats, inte minst genom konflikten kring Nordirland och de nya handelsvillkoren, vilket har lett till ökad friktion i diplomatiska och ekonomiska samarbeten.
I USA har Donald Trump under sin första mandatperiod drivit, och driver fortfarande, en liknande agenda under parollen ”America First”, präglad av en mytologisk vilja att isolera sig från multilaterala samarbeten och internationella institutioner. Under 2016 drog sig USA ur Parisavtalet, försvagade WHO under pandemin och hotade att lämna NATO. Trots att detta framställdes som en strategi för att återta nationell suveränitet, visade det sig i praktiken leda till förlorat inflytande som blev vinst för Kina och ökade svårigheter att hantera globala utmaningar som pandemibekämpning och klimatomställning.
Trots ett stort antal negativa konsekvenser och resultat av Brexit och “Trumpismen” fortsätter dessa politiska rörelser att attrahera breda väljargrupper. Modernare forskning inom psykologi och politologi visar att människor tenderar att identifiera sig med grupper som ses som “våra egna” samtidigt som “dom andra” grupperna upplevs som kulturella, ekonomiska och politiska hot. Reaktioner skapas i form av befogade eller obefogade upplevda hot, rädsla för snabba förändringar liksom krav på auktoritär lojalitet till nationen. Det förklarar varför många dras till “starka ledare” som erbjuder enkla men även odemokratiska, diskriminerande och godtyckliga åtgärder i både ekonomiska och andra ämnen.
Både Brexit och Trumpismen har framställts som svar på bland annat upplevelser av förlorad nationell suveränitet, arbetsmarknadens omställningar och kulturella förändringar genom migration. Därför skapas politik genom nationalism, särskilt i dess populistiska form, ofta med mål att gynna vissa grupper som konservativa arbetarklass- och medelklassväljare samtidigt som universella värderingar och idéer om mer öppen, fri och enad värld ses som hot. I EU finns liknande tendenser där högerpopulistiska rörelser strävar efter att minska rörligheten för vissa grupper som muslimer, begränsa europeisk integration som i militärpolitiska området, urholka rättsstyre och internaitonella samarbeten som rörande migration.
I en mer globalt sammanlänkad och ömsesidigt beroende värld behöver olika problem som klimatförändringar, pandemier och teknologiska förändringar hanteras både genom mer integration och samarbeten på olika nivåer. Därför är suveränitet inte längre en isolerad fråga om nationell självbestämmanderätt. Istället måste suveränitet förstås som en dynamisk “glokal” princip och flernivåstyre där kommuner, regioner, nationer, unioner och andra samarbetar för att hantera planetens utveckling.
Europa har här en möjlighet att vara en ledande kraft för en framtid byggd på öppenhet, hållbarhet och gemensamt ansvarstagande. Bland andra menar historikern och filosofen Yuval Noah Harari att världen skulle kunna fungera bättre om EU:s institutionella verktyg kunde främjas på en global nivå. Allt med EU:s institutioner är inte bra, och det finns många problem, såsom ett demokratiskt underskott och en brist på större medborgarinvolvering. Samtidigt visar EU:s utveckling att det går att förena och involvera fler människor genom gemensamma institutuoner oich diskussioner.
Därför kan unionen erbjuda lösningar på global nivå, till exempel genom att etablera ett demokratiskt valt världsparlament, integrera ekonomier i kombination med klimatomställningen samt stärka säkerheten för människor som behöver skydd och för att bekämpa grov transnationell brottslighet. Fler inom kommissionen , men också på nationell, regional och lokal nivå behöver ställa sig frågan – Vad kan vi göra för världen och vad kan världen göra för EU?
***
Vladan Lausevic, samhällsdebattör
