Årets klimatförhandlingar visade verkliga framsteg – men inte när det gäller fossila bränslen

ANALYS | COP30 Deltagarna var varma och svettiga. Teknik och luftkonditionering fungerade inte alltid. Både översvämning och brand störde förhandlingarna under de två veckor som förhandlingarna pågick. Det visade tydligt hur klimatförändringarna känns. Men trots obehaget gjordes vissa framsteg.

Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva kallade det för ”sanningens COP-möte”. Delegaterna skyggade inte för allvaret i takt med att klimatförändringarna intensifieras och utsläppen fortsätter att öka.

Inför samtalen befarade många att globala politiska motvindar och att USA:s utträde ur Parisavtalet skulle undergräva årets samtal. Det faktum att nästan 60 000 delegater deltog i dessa samtal – det näst högsta antalet någonsin – visar att så inte är fallet.

Framsteg gjordes när det gäller klimatfinansiering och anpassning till de förändringar som redan är på gång. Men ansträngningarna att få ett slut på beroendet av fossila bränslen vacklade inför starkt motstånd från fossilproducerande länder. Mycket framsteg i Belém skedde utanför huvudsamtalen.

Så vad levererade COP30?
Vid ett tillfälle såg det ut som att COP30 skulle kunna knäcka den svåraste nöten i klimatpolitiken – att nå en överenskommelse om att fasa ut fossila bränslen. Nationerna enades för två år sedan om att det var nödvändigt att fasa ut fossila bränslen. Men ingen plan hade ännu utformats för att nå dit.

Brasilien hade en plan: att bygga stöd för en färdplan för att fasa ut fossila bränslen, förespråkad av president Lula och starkt driven av miljöminister Marina Silva. Den fick stöd från mer än 80 länder, inklusive stora exportörer av fossila bränslen som Norge och Australien. I väntan på motstånd arbetade Brasilien för att öka stödet utanför huvudsamtalen innan planen lades fram.

Det fungerade inte. Vid slutet av COP30 hade allt omnämnande av en färdplan för fossila bränslen struntats i texten till de slutliga resultaten, efter hårt motstånd från länder som Ryssland, Saudiarabien och Indien samt många tillväxtekonomier.

Istället enades länderna om att lansera ”den globala implementeringsacceleratorn […] för att hålla 1,5 gradersmålet inom räckhåll” och ”med hänsyn till” tidigare COP-beslut. Detta initiativ kommer att ledas av det brasilianska COP30-ordförandeskapet och ledarna för nästa års COP31-samtal, Turkiet och Australien.

President Lula lovade att fortsätta förespråka en färdplan för fossila bränslen vid G20. Colombia och Nederländerna kommer att hålla en konferens om utfasning av fossila bränslen i april 2026. Beslutstexten från COP30 hänvisar också till ett ”högnivåevenemang 2026” som skulle kunna äga rum i Stilla havet. Utan blockerande faktorer vid dessa möten skulle en koalition av villiga länder kunna göra verkliga framsteg när det gäller att fastställa tidslinjer och utbyta politiska idéer för utfasning av fossila bränslen.

Beslutet att utveckla en mekanism för en rättvis omställning välkomnades som en vinst för arbetstagare och samhällen. Den nya mekanismens syfte är att öka internationellt samarbete, tekniskt bistånd, kapacitetsuppbyggnad och kunskapsdelning i takt med att länder övergår till en koldioxidsnål global ekonomi.

Ansträngningarna att öka finansieringen för klimatanpassning har kört fast, vilket återspeglar avvägningarna kring fossila bränslen.

Dessa medel är avsedda att hjälpa nationer som är mest utsatta för allvarliga klimatskador, vanligtvis fattigare och med låga utsläpp. Dessa nationer ledde arbetet med en tredubbling av klimatfinansieringen till 2030 från de 40 miljarder USD som man enades om vid COP26 för fyra år sedan. Men den överenskomna texten ”uppmanar bara till insatser för att åtminstone tredubbla anpassningsfinansieringen till 2035”, vilket flyttar fram tidsramen och saknar en finansieringsgrundlinje.

Finansiering för tropiska skogar
Ett av Brasiliens egna initiativ, Tropical Forest Facility, uppnådde större framgångar och säkrade 9,5 miljarder USD i finansieringslöften – ett COP-rekord.

Förvaltningsfonden för regnskogar är utformad för att tillhandahålla resurser för att stoppa global avskogning och skydda ursprungsbefolkningens mark, inklusive i Amazonas viktiga kolsänka.

Stöd för en färdplan mot att få slut på avskogningen fick 92 deltagande länder.

Framgången med dessa avskogningsinitiativ pekar på effektiviteten hos COP:s handlingsplan, som syftar till att stimulera klimatåtgärder utanför formella förhandlingar och inklusive åtaganden från företag, investerare och civilsamhället. I takt med att formella förhandlingar kör fast kan dessa kringgångar i slutändan ersätta förhandlingar för att driva framsteg.

Amerikansk frånvaro
Inför COP30 befarade analytiker att Trump-administrationens pågående attacker mot klimatåtgärder skulle undergräva de internationella förhandlingarna. COP30 var det första klimattoppmötet utan en delegation från den amerikanska regeringen. Till en början kom frånvaron som en lättnad. Men vid toppmötets slut hade ffrånvaron av världens största historiska utsläppare och största ekonomi från förhandlingarna tagit ut sin rätt.

Utvecklingsländer från den afrikanska förhandlingsgruppen hävdade att bättre mätvärden och planer skulle vara meningslösa utan finansiering för att genomföra dem. Traditionellt sett har USA varit en stor finansiär. Inte längre.

USA:s beslut att vända klimatåtgärderna ryggen skapade en dämpad stämning. Nya finansieringslöften var i stort sett en besvikelse, troligen på grund av den dämpande effekten av USA:s reträtt.

Tidigt hoppades många att förnybar energi och cleantech-jätten Kina skulle fylla ledarskapet. Kinas export av cleantech förra året räckte för att minska utsläppen från utlandet med 1 procent. Den enorma industrimakten producerar nästan 32 procent av världens koldioxidutsläpp. Dessa utsläpp har planat ut, vilket i sin tur tyder på att de globala utsläppen nu kan ha nått sin topp.

Men Kina visade ovilja att ta över rollen och föredrog att fortsätta fokusera på sin egen inhemska energiomställning. Kinesiska förhandlare lade merparten av sin energi på att motarbeta nya europeiska handelsåtgärder riktade mot utsläppsintensiv produktion.

Det överlämnades åt några av de minsta nationerna, ursprungsbefolkningar och civilsamhället att leda uppmaningarna att hålla sig till vetenskapen och påskynda lanseringen av lösningar. Uppskattningsvis 70 000 människor marscherade på Beléms gator och arrangerade en låtsasbegravning för fossila bränslen. Det var en viktig bekräftelse på det breda offentliga stödet för klimatåtgärder.

Vilket arv?
Som FN:s klimatminister Simon Stiell sa mitt under COP30, var nationer tvungna att ” ge lite för att få mycket”. Många länder kommer att reflektera över att de gav mycket men fick väldigt lite. De största vinnarna var, återigen, världens petrostater som framgångsrikt omintetgjorde försök att ta itu med fossila bränslen.

Frågor kommer oundvikligen att ställas om huruvida dessa konsensusbaserade samtal är ändamålsenliga, med tanke på att de kan manipuleras av blockerare.

För många kommer COP30 att betraktas som ett misslyckande när det gäller fossila bränslen och som en lösning på stora skillnader mellan nationella löften om att minska utsläppen och vad som krävs för att hålla uppvärmningen till 1,5°C.

Detta är sant. Men en annan uppfattning vore att dessa samtal gjorde verkliga framsteg på viktiga områden trots betydande utmaningar.

Förhandlare från 194 länder dök upp och fortsatte att diskutera och arbeta tillsammans för att hantera den allt värre krisen. Nästan hälften av dessa länder har visat att de är redo att börja avvänja sig från fossila bränslen genom sitt stöd för utfasningsfärdplanen. De behöver inte vänta på en konsensus i FN för att agera. Exportörer av fossila bränslen har bara makt medan andra nationer köper och förlitar sig på deras produkter.

Världens klimatförhandlingar rör sig nu tydligt bort från svårbegripliga förhandlingar till de akuta verkliga utmaningarna med att göra jobbet. I en snabbt uppvärmd värld håller alla frågor på att bli klimatfrågor.

***
Jacqueline Peel, professor i juridik, Melbournes universitet

Texten publicerades ursprungligen av The Conversation.