Regeringar, fabriksägare och internationella modeföretag i Bangladesh, Indien, Pakistan och Sri Lanka tjänar på systematiskt förtryck av klädarbetare och inskränkningar av deras rätt att organisera sig fackligt. Amnesty International beskriver hur en global klädindustri värd omkring 1 000 miljarder dollar bygger på nästan 100 miljoner arbetare, varav många saknar grundläggande rättigheter.
KLÄDINDUSTRIN | De nya rapporterna – ” Stitched Up: Denial of Freedom of Association for Garment Workers in Bangladesh, India, Pakistan and Sri Lanka ” och” Abandoned by Fashion: The urgent need for fashion brands to champion worker rights” – beskriver hur klädarbetare i de fyra länderna systematiskt hindras från att gå med i oberoende fackförbund och kollektivt försvara sina villkor. Enligt Amnesty står branschen i dag för uppskattningsvis 40 procent av all sysselsättning inom tillverkningsindustrin i Bangladesh, Indien, Pakistan och Sri Lanka, men arbetarna hålls kvar i fattigdom genom osäkra anställningar, låga löner, diskriminering och farliga arbetsmiljöer.
– En ohelig allians av modemärken, fabriksägare och regeringarna i Bangladesh, Indien, Pakistan och Sri Lanka stöttar en bransch som är känd för sina endemiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Genom att inte säkerställa att klädarbetares rätt att fackligt organisera sig och kollektivförhandla respekteras har branschen i årtionden blomstrat på utnyttjandet av en grovt underbetald, överarbetad och mestadels kvinnlig arbetskraft, säger Agnès Callamard, generalsekreterare för Amnesty International:
– Detta är en anklagelse mot hela klädindustrins affärsmodell som offrar rättigheterna för klädarbetare i Bangladesh, Indien, Pakistan och Sri Lanka i den obevekliga jakten på vinster för aktieägarna i till stor del västerländska modeföretag.
Amnesty beskriver hur klimatet i fabrikerna präglas av rädsla. I samtliga fyra länder uppger textilarbetare att hot om repressalier från arbetsgivare avskräcker dem från att gå med i facket. Fackliga organisatörer berättar om trakasserier, avskedanden och direkta hot mot arbetare som försöker organisera sig – ett systematiskt angrepp på rätten till föreningsfrihet.
Myndigheterna i Bangladesh, Indien, Pakistan och Sri Lanka beskrivs i rapporterna som en central del av problemet. De anklagas för att krossa oberoende fackföreningar, inskränka strejkrätten och införa särskilda hinder för organisering i särskilda ekonomiska zoner, SEZ. I vissa fall ersätts oberoende fackförbund med arbetsgivarvänliga organ som kontrolleras av företagsledningen, rapporterar Amnesty International.
Särskilt utsatta är kvinnliga arbetare, ofta migranter från landsbygden eller från marginaliserade kaster. Amnesty konstaterar att majoriteten av arbetskraften inom Sydasiens klädindustri är kvinnor, men att de är kraftigt underrepresenterade i fabriksledningarna – ett uttryck för patriarkala strukturer och befintlig klass-, etnisk, religiös och kastdiskriminering.
Kvinnliga textilarbetare vittnar om rutinmässiga trakasserier, fysiska och sexuella övergrepp samt verbala kränkningar på arbetsplatsen. Bristen på effektiva, oberoende klagomålsmekanismer i mansdominerade fabriksledningar, kombinerat med statliga begränsningar av organisering och arbetsgivares hot mot fackligt aktiva, gör enligt Amnesty att övergreppen sällan leder till rättvisa.
Rapporterna lyfter också hur internationella modeföretag förstärker arbetarnas utsatthet genom sin affärsmodell. Enligt Amnesty lever många varumärken inte upp till sina skyldigheter enligt internationella riktlinjer för mänskliga rättigheter. Tillbörlig aktsamhet och uppförandekoder reduceras till ”kryssruteövningar”, samtidigt som branschen bygger vidare på ogenomskinliga leveranskedjor där ansvar för arbetsvillkoren diffunderar bort.
Amnesty konstaterar att 21 större modemärken och återförsäljare, bland annat H&M, som granskats alla har uppförandekoder, människorättspolicyer eller principer som säger sig värna föreningsfriheten. Trots det fann organisationen mycket få oberoende fackföreningar verksamma i leveranskedjorna i de fyra länderna. Den fortsatta förnekelsen av föreningsfrihet och kollektivförhandlingar försvårar enligt rapporterna arbetet med att förebygga, mildra och åtgärda kränkningar av mänskliga rättigheter i klädindustrin.
Amnesty hänvisar till internationell rätt och standarder, såsom FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter och OECD:s riktlinjer för multinationella företag, som kräver att modeföretag identifierar och hanterar risker för kränkningar i hela sina leveranskedjor genom kontinuerlig due diligence, uppförandekod . I de flesta klädproducerande länder saknas dock bindande lagstiftning, vilket har gjort att brott mot arbetstagares rättigheter byggts in i systemen. Även regeringar i länder där globala modeföretag har sina huvudkontor kritiseras för att inte ha vidtagit tillräckliga åtgärder för att förhindra övergrepp i utlandet.
Amnesty kräver nu att modeföretag omedelbart skärper sitt arbete för att skydda arbetstagarnas rättigheter i leveranskedjorna, med särskilt fokus på kvinnors egenmakt. Organisationen menar att obligatorisk due diligence-lagstiftning behövs för att varumärken ska hållas ansvariga för fabrikerna som producerar deras kläder, säkerställa gottgörelse för dem som drabbats av övergrepp och motverka framtida kränkningar.
I rapporterna efterlyser Amnesty en genomgripande förändring av hur köper in från leverantörer.
– Det viktiga är att bygga en inköpsstrategi som respekterar mänskliga rättigheter för den globala klädindustrin. En strategi som säkerställer verklig föreningsfrihet, bestraffar förvägran av dess frihet, förbjuder repressalier mot fackföreningar och omprövar inköp från alla platser som förnekar arbetstagares rätt till föreningsfrihet och kollektivförhandlingar, säger Agnès Callamard.
