Efter två veckors hårda förhandlingar i Belém i Brasilien avslutades FN:s klimattoppmöte COP30 i helgen med ett kompromissat avtal som tredubblar finansieringen till klimatanpassning, men misslyckas med att sätta en tydlig kurs bort från fossila bränslen.
KLIMAT | Trots den politiska turbulensen – präglad av krig, ökad nationalism och djupa geopolitiska konflikter – sprack inte förhandlingarna, något som oroade många delegater under slutspurten. FN:s klimatchef Simon Stiell framhöll efter slutplenumet att COP30 trots allt visade att ”klimatsamarbetet lever och frodas”, och beskrev det faktum att ett avtal alls kunde landas som ett tecken på att multilaterala förhandlingar fortfarande fungerar.
Stiell konstaterade att mötet, som hölls i Belém, Brasilien, ägde rum i ett exceptionellt hårt politiskt klimat.
– Vi visste att den här COP:en skulle utspela sig i stormiga politiska vatten. Förnekelse, splittring och geopolitik har gett det internationella samarbetet några hårda slag i år, säger han.
Ändå menade han att COP30 visade att ”klimatsamarbetet lever och är starkt”. I sitt budskap efter mötet knöt Stiell an till en formulering direkt i sluttexten och lyfte den som ett av få tydliga framsteg:
– Den globala övergången till låga utsläpp av växthusgaser och klimattålig utveckling är oåterkallelig och framtidens trend. Detta är en politisk och marknadsmässig signal som inte kan ignoreras.
Samtidigt var hans huvudbudskap tydligt pessimistiskt:
– Jag säger inte att vi vinner klimatkampen. Men vi är onekligen fortfarande med i den, och vi kämpar tillbaka. Här i Belém valde nationerna enighet, vetenskap och ekonomiskt sunt förnuft. I år har det riktats mycket uppmärksamhet mot ett land som tar ett steg tillbaka. Men mitt i den stormiga politiska motvinden stod 194 länder fasta i solidaritet – bergfasta i stöd för klimatsamarbetet.
Uttalandet speglar den linje Stiell också drivit offentligt under hösten, där han varnat för att världen fortfarande är långt ifrån den utsläppsminskning som krävs för att hålla 1,5-gradersmålet inom räckhåll, rapporterar UNFCCC, FN:s ramkonvention om klimatförändringar.
Det avtal som antogs i Belém beskrivs som ett typiskt COP-kompromisspaket: tillräckligt för att undvika ett öppet sammanbrott, men långt under vad forskare och många fattiga länder krävt. Delegaterna enades om beslut i ett stort antal frågor, däribland ett löfte om att tredubbla finansieringen till klimatanpassning för att skydda utsatta samhällen mot extremväder, en mekanism för rättvis omställning och ett formellt erkännande av ursprungsbefolkningars rättigheter.
Men flera av de frågor som setts som avgörande inför toppmötet sköt man framför sig. Förslag om att börja ta fram konkreta färdplaner för att ställa om bort från fossila bränslen och få slut på avskogningen – centrala krav från många länder i syd och från civilsamhället – lyckades länderna inte enas om. I stället flyttades delar av arbetet till processer utanför FN-systemet, där koalitioner av villiga länder redan försöker gå längre än vad som varit möjligt i de formella förhandlingarna, rapporterar Climate Home News.
Bakom kulisserna präglades mötet av växande frustration. COP30 inleddes med ett ledartoppmöte och ljusa brasilianska värdlöften om ett snabbt och ordnat möte, men ju längre förhandlingarna drog ut på tiden, desto tydligare blev motsättningarna mellan blocken. Förhandlingar över natten och kompromisser in i det sista krävdes för att undvika att processen kollapsade helt och hållet under fredagen, innan avtalet kunde klubbas på lördagen.
FN:s generalsekreterare António Guterres, som under hela toppmötet varnat för att ett misslyckande med att hålla 1,5 gradersmålet inom räckhåll skulle vara en moralisk katastrof, betonade efter avslutningen både framsteg och brister.
– COP är konsensusbaserade – och i en period av geopolitiska klyftor är konsensus allt svårare att nå. Jag kan inte låtsas att COP30 har levererat allt som behövs. Klyftan mellan var vi är och vad vetenskapen kräver är fortfarande farligt stor.
Från EU-sidan beskrevs utfallet som smärtsamt men nödvändigt. Unionens klimatlinje utsattes för interna slitningar i slutskedet, men miljökommissionären Wopke Hoekstra konstaterade efteråt att “det är inte perfekt, men det är ett stort steg i rätt riktning. EU stod enat och kämpade för ambitionen i klimatfrågan.”
EU drev hårt på för starkare skrivningar om att lämna fossila bränslen, men fick till slut acceptera en urvattnad kompromiss utan tydlig tidsplan för utfasning.
FN:s klimatchef Simon Stiell gjorde också en indirekt markering mot USA:s hållning under Donald Trump, som enligt honom valde att inte skicka någon delegation till Belém. Trump, som vid flera tillfällen kallat klimatkrisen en ”bluff” och ett ”bedrägeri”, har för många blivit en symbol för det organiserade motståndet mot skärpta klimatåtgärder – en hållning som nu tydligt präglar USA:s linje i internationell klimatpolitik
Miljö- och människorättsorganisationer var betydligt mindre förlåtande i sina omdömen om COP30. Jasper Inventor, biträdande programchef på Greenpeace International, sammanfattade toppmötet:
– COP30 började med en smäll av ambition men slutade med ett gnäll av besvikelse. Detta var tillfället att gå från förhandlingar till implementering – och det gick åt skogen.
James Dyke, klimatforskare vid University of Exeter, var lika hård i sin dom över avsaknaden av tydliga beslut om fossila bränslen:
– Trots värdens bästa ansträngningar kommer COP30 inte ens att kunna få nationer att gå med på att fasa ut fossila bränslen. Detta skamliga resultat beror på snävt egenintresse och cynisk politik.
