KRÖNIKA | Vi behöver inte längre agera som en lydig valp som slickar sin husses turkiska skor i underdånig tacksamhet, för nu kan vi lyfta blicken, se de andra medlemsländerna i Nato rakt i ögonen och låtsas som att vi inte skäms över två år av offentligt krypande för Erdogan.
Norra Syrien, även känt som västra Kurdistan eller ”Rojava”, är utmattat av Turkiets invasioner och pågående ockupation, där städer och gator bytt namn till turkiska. General Mazloum Abdi, en nyckelfigur i det nya Syrien efter Assadregimen, har sagt det tydligt: de vägrar återvända till det förtryck som en gång var. För Erdogan är detta självstyre inte bara ett hot i Syrien utan också en farlig inspiration för kurder i Turkiet.
Samtidigt råder pinsam tystnad i Sverige, som är en av Natos nyaste medlemmar. Om regeringen verkligen hade varit nationalister på riktigt hade de drivit en politik som förebyggde en flyktingvåg, men istället hoppas de att Erdogan ska respektera Natos regler och tror att man kan bjuda en hungrig grå varg till middag och hoppas att den är vegan.
Natomedlemskapet var högerns och Socialdemokraternas hjärtefråga och framställdes som avgörande för svensk säkerhet. Men medlemskapet är inte gratis eftersom det kräver att regeringen lever upp till alliansens värderingar. Turkiets militära invasioner i Syrien, som kränker landets territoriella integritet, är ett brott mot Natos principer om fred och rätt. Om inte Sverige tar sin chans att säga ifrån har vi ingen rätt att säga nej till människor som flyr och sjunker på rangliga båtar över Medelhavet.
Turkiets ockupation har redan orsakat enormt mänskligt lidande, drivit ett helt Uppsala i antal från sina hem och stärkt extremismens fotfäste. Nu planerar Erdogan nya militära operationer. Medlemskapet i Nato måste innebära mer än bara ett medlemskort, för det handlar om att agera när värden som demokrati och respekt för civila hotas.
Om vi bara står och tittar på kommer Turkiet även att bli starkare ekonomiskt. Sverige, via EU, har outsourcat Turkiet som gränsvakt mot flyktingar, och sedan 2011 har EU bidragit med nästan 10 miljarder euro till Turkiet för att agera gränsvakt mot Syrien. Samtidigt hotar Erdogan med att skicka miljoner syrier till EU varje gång han inte får som han vill.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard måste tydligt framföra att Turkiets agerande strider mot Natos principer och kräva att Nato tar initiativ till förhandlingar för att minska spänningarna i Syrien, att Turkiets militära operationer är oacceptabla och att Nato måste både skydda civila och stödja humanitära insatser. Försvarsminister Pål Jonson bör insistera på att Turkiet följer FN-resolutioner och respekterar Syriens integritet. Nato behöver även stödja FN:s observatörer och begränsa Turkiets möjligheter att driva egna beslut inom alliansen.
Högern och Socialdemokraterna, ni fick som ni ville med Nato, nu är det upp till er att visa att Sverige inte är en passiv medlem.
Att låta Erdogan fortsätta som alliansens bulldozer är som att ge honom nycklarna till ett hus han redan invaderat och be honom att inte krossa porslinet. Konsekvenserna syns i ökat lidande och destabilisering, och Sverige måste visa att vi hör hemma vid bordet, annars är vi bara gäster på vår egen middag där Ankara serverar en ny flyktingkris.
