Som jude seglar jag till Gaza för att hjälpa till att bryta belägringen och avsluta ett folkmord
Hur kan vi sona för det som har begåtts i vårt namn? Hur skulle vi kunna ta vårt mandat att “läka världen” på allvar när staten Israel är så fast besluten att förgöra den? frågar sig David Adler i denna essä.
ESSÄ | Idag skriver jag ett mycket personligt brev till er alla – ett brev om vad det innebär för mig att vara jude på ett uppdrag som ska nå den ”röda zonen” under Yom Kippur, den heligaste dagen i den judiska kalendern.
Jag skriver nästan aldrig ”som jude”. Jag delar utmattningen av att tvingas sätta judiska känslor först – när ett folkmord har begåtts i sionistiska ”nationella intressens” namn, och när aktivister har gripits, torterats och deporterats i vår ”säkerhets” namn.
Men idag kände jag mig tvungen att skriva i det registret – som en av de enda judarna på denna mission, som samlar över 500 människor från mer än 40 länder över hela världen.
Om det finns någon del av Toran som jag fortfarande minns, så är det denna skyldighet som den ålägger oss: ”Rättvisa, rättvisa skall du sträva efter.” Hur skulle vi kunna stå bredvid medan staten Israel förvränger denna heliga skyldighet och övervakar en förintelse av det palestinska folket?
Jag tror att tidpunkten för vår flottilj inte är en slump. Tvärtom tror jag att det är en välsignelse att vi närmar oss en avlyssning vid början av Yom Kippur – vår årliga försoningsdag – som uppmanar oss att reflektera över våra synder och vad som kan göras för att reparera dem i tikkun olams (”världens reparation”) anda.
Hur kan vi sona det som har begåtts i vårt namn? Hur kan vi söka förlåtelse för synder som mångdubblas timme för timme, medan bomber och kulor regnar över Gaza? Hur kan vi möjligen ta vårt mandat att ”läka världen” på allvar när staten Israel är så fast besluten att förgöra den?
Om det finns någon del av Toran som jag fortfarande minns, så är det denna skyldighet som den ålägger oss: ”Rättvisa, rättvisa skall du sträva efter.” Hur skulle vi kunna stå bredvid medan staten Israel förvränger denna heliga skyldighet och övervakar en förintelse av det palestinska folket?
Jag anslöt mig till denna flotta precis som vilken annan delegat som helst – för att försvara mänskligheten, innan det är för sent. Men på Yom Kippur blir jag påmind om att jag också är här för att mitt judiska arv kräver det.
Som ung gick min farfar Jacques Adler med i den parisiska motståndsrörelsen mot nazisterna och riskerade sitt liv för att sabotera deras operationer, även när hans vänner och familj skickades till döden i koncentrationsläger.
Det är den tradition jag är kallad till, och den definition av ”rättvisa” som känns sann för min judiska identitet – eftersom samma folkmordsraseri som riktade sig mot mina förfäder nu tas upp av dess främsta offer.
Yom Kippur är en fastedag, ett sätt att manifestera vår försoning i fysisk form. Men under de senaste två åren har Gazas svältande befolkning inget annat val än att avstå från sitt dagliga bröd.
Om israeliska styrkor avlyssnar oss på Yom Kippur, låt dem då se hur sann försoning ser ut. Inte att fasta i bekvämlighet medan de svälter sina grannar. Inte att be i säkerhet medan de släpper bomber över deras huvuden. Försoning innebär handling.
Så när solen går ner ikväll och fastan börjar hoppas jag att mina judar kommer att förena sig med mig i att omdefiniera sin inställning till försoning – tillsammans med tyst bön och mot modiga handlingar för att sätta stopp för detta fruktansvärda folkmord.
G’mar chatima tova.
***
David Adler
Professor i internationell rätt, Australian National University
Texten publicerades som ett öppet brev på sociala medier tisdagen den 30 september 2025, då den globala Sumud-flottiljen passerade in i ”högrisk”-vatten i Medelhavet, närmare den belägrade Gazaremsan som fortfarande är under humanitär blockad och militär bombning av den israeliska regeringen.
