Amnesty International slår larm om att samers mänskliga rättigheter kränks vid exploateringsprojekt i Sápmi. I en ny rapport kritiserar organisationen svenska staten för att ignorera urfolksrättigheter och kräver att ingen markexploatering sker utan samernas samtycke.
SÁPMI | I rapporten Just Transition or ‘Green Colonialism’?, som släpptes i går, redogör Amnesty International för hur svenska, norska och finska myndigheter systematiskt åsidosätter samernas rättigheter vid exploateringsprojekt i Sápmi. Under två års tid har Amnesty granskat hur samers status som urfolk hanteras i samband med storskaliga industri- och gruvetableringar. Slutsatsen är att det finns stora brister i skyddet av samiska rättigheter, något som strider mot internationella konventioner.
– Vår rapport visar att svensk lagstiftning har allvarliga brister vad gäller skyddet av det samiska folkets rättigheter. Den svenska staten står nu inför ett vägval, vill man genomföra en rättvis omställning eller fortsätta bedriva grön kolonialism? säger Anna Johansson, generalsekreterare för Amnesty Sverige, i ett pressmeddelande
FN har kritiserat Sverige
En av de fallstudier som rapporten fokuserar på är den planerade nickelgruvan i Rönnbäck, Västerbottens län. År 2020 fällde FN Sverige för brott mot rasdiskrimineringskonventionen i just detta fall. FN slog fast att den svenska staten måste se över gruvtillståndet, men enligt Amnesty har ingen förändring skett. Nu är projektet i process för att få strategisk klimatstatus av EU.
De samer som intervjuas i rapporten uttrycker stor oro för framtiden om gruvan blir verklighet.
– Samerådet stöder klimatlösningar fullt ut, men de måste implementeras på ett sätt som respekterar och värnar om det samiska folkets framtid. Rapporten erbjuder en tydlig riktning för hur en rättvis omställning kan uppnås, säger Per-Olof Nutti, ordförande för Samerådet.
Enligt Amnesty innebär gruvan i Rönnbäck att renskötseln i området blir omöjlig, vilket skulle hota samiska släkters kulturella arv.
– Ska jag vara den sista generationen som får bedriva renskötsel här? Det är en väldigt tung börda och ett stort ansvar, och framtiden är ju oviss. Jag gör ju allt i min makt för att mina barn ska ha en framtid här. Men det ser nattsvart ut, säger Karin Kvarfordt Niia, renägare och styrelseledamot i Gabna sameby, med anledning av den planerade Per-Geijer-gruvan i Giron (Kiruna), till Amnesty.
Svensk lag ger samerna rätt
Enligt en lag som klubbades 2022 ska samer tillfrågas innan regeringen, myndigheter, regioner eller kommuner fattar beslut som påverkar dem. Amnesty konstaterar dock i sin rapport att detta ofta inte sker i praktiken. Organisationen kräver därför en skärpning av lagstiftningen.
Sverige har vid upprepade tillfällen kritiserats av FN för att inte respektera samers rättigheter som urfolk. Amnesty menar att den pågående exploateringen av Sápmi utgör en direkt kränkning av samernas grundläggande mänskliga rättigheter.
– En omställning kan inte kallas hållbar om den samtidigt kränker mänskliga rättigheter, diskriminerar och omöjliggör ett urfolks möjligheter att fortsätta leva i enlighet med sin historia och sina traditioner, säger Anna Johansson.
Klimatförändringarna påverkar redan samerna i hög grad, bland annat genom att växlande temperaturer gör det svårare för renarna att hitta föda. Amnesty betonar att den gröna omställningen är nödvändig, men att den inte får ske på bekostnad av samernas rättigheter.
Amnesty påminner om att internationella fördrag som ILO 169 och FN:s urfolksdeklaration (UNDRIP) fastslår att urfolk har särskilda rättigheter vid exploatering av traditionella marker. Organisationen kräver därför att ingen markanvändning får inledas utan samernas fria, informerade förhandssamtycke.
ILO 169
ILO-konvention nr 169, formellt kallad ”Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder”, antogs av Internationella arbetsorganisationen (ILO) den 27 juni 1989 och trädde i kraft den 5 september 1991. Denna konvention är det främsta bindande internationella avtalet som behandlar ursprungsfolks och stamfolks rättigheter och ersatte den tidigare konventionen nr 107 från 1957.
Konventionen består av 44 artiklar uppdelade i tio delar, som täcker områden såsom allmän politik, markrättigheter, anställningsvillkor, yrkesutbildning, social trygghet, hälsa, utbildning och kommunikation. Den erkänner ursprungsfolks rätt att bevara och utveckla sina identiteter, språk och religioner inom ramen för de stater där de bor. Dessutom betonar den vikten av att dessa folk har rätt att delta i beslut som påverkar deras liv, särskilt i frågor som rör mark och resurser.
En central aspekt av konventionen är erkännandet av ursprungsfolks ägande- och besittningsrätt till de marker de traditionellt bebor. Stater som har ratificerat konventionen förbinder sig att vidta åtgärder för att skydda dessa rättigheter och säkerställa att ursprungsfolk inte fördrivs från sina marker.
Trots dess betydelse har endast ett begränsat antal länder ratificerat konventionen. I Europa är det främst Danmark, Norge och Nederländerna som har gjort det. Sverige har ännu inte ratificerat konventionen, delvis på grund av pågående diskussioner om samernas markrättigheter och hur dessa skulle påverkas av en ratificering. citeturn0search11
ILO-konvention nr 169 utgör en viktig referenspunkt i internationell rätt för skyddet av ursprungsfolks rättigheter och har haft inflytande på senare instrument, såsom FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter från 2007.
ILOSametinget
FN:s urfolksdeklaration (UNDRIP)
FN:s urfolksdeklaration, formellt kallad ”Förenta nationernas deklaration om ursprungsfolkens rättigheter” (UNDRIP), antogs av FN:s generalförsamling den 13 september 2007. Deklarationen fastställer en universell ram av minimistandarder för ursprungsfolkens överlevnad, värdighet och välbefinnande. Den omfattar både individuella och kollektiva rättigheter, inklusive rättigheter relaterade till kultur, identitet, språk, sysselsättning, hälsa och utbildning. Dessutom förbjuder den diskriminering mot ursprungsfolk och främjar deras fulla och effektiva deltagande i alla frågor som berör dem.
Vid omröstningen röstade 144 stater för deklarationen, medan fyra länder – Australien, Kanada, Nya Zeeland och USA – röstade emot, och elva länder avstod. Senare har de fyra länder som initialt motsatte sig deklarationen ändrat sin ståndpunkt och uttryckt sitt stöd för den.
Deklarationen betonar vikten av att ursprungsfolk har rätt att upprätthålla och stärka sina egna institutioner, kulturer och traditioner samt att utvecklas i enlighet med sina egna behov och ambitioner. Den understryker också staters skyldighet att konsultera och samarbeta i god tro med de berörda ursprungsfolken för att få deras fria, informerade och förhandsgivna samtycke innan åtgärder vidtas som kan påverka dem.
Även om deklarationen inte är juridiskt bindande, representerar den en viktig milstolpe i erkännandet och skyddet av ursprungsfolkens rättigheter globalt. Den fungerar som en vägledning för stater i utformningen av lagar och policyer som påverkar ursprungsfolk och har haft ett betydande inflytande på internationell rätt och politik relaterad till dessa grupper.
UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples | OHCHRUnited Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples
