LEDARE | ”På så sätt kan vi öka takten i klimatomställningen utan att tappa ekonomisk utveckling.” Så skriver Miljöpartiets språkrör Amanda Lind och Daniel Helldén i en debattartikel i morgontidningen (DN 3/1).
Oskyldigt kan tyckas, men likaväl avslöjande; det är ekonomin som styr. Enväldigt skulle jag säga och jag följer upp med ytterligare ett citat från deras text: ”Det gör i sin tur att företag får kraftiga incitament att investera i det som är bra för klimatet och får ökad chans till ekonomisk vinst om de ställer om.”
Naturen finner jag inte en enda hänvisning till.
I samma anda, om än avsevärt värre, pratade Vänsterpartiets EU-parlamentariker Jonas Sjöstedt i SVT:s ”30 minuter härom veckan. Jag hade svårt att sitta still i TV-soffan när han hyllade försvarsminister Jonsson för hans duglighet och förmåga att skapa enighet om en militär upprustning utan tidigare motstycke i vårt land.
Inte heller tyckte Sjöstedt att de var läge att avskaffa kärnvapen för tillfället, även om han förstås framhöll att han är motståndare till dessa massförstörelsevapen.
I en tid när svart uppenbarligen blivit vitt och vitt med samma logik svart, börjar jag läsa om Ulf Lundells ”Frukost på en främmande planet” (2003), en titel som väl beskriver den känsla som numera infinner sig varje morgon när jag sätter mig ute på gårdsplan med gröt, ägg och juice.
”Och världen är vad vi lyckas förtydliga den till.”
Är det så det här? I en tid då vi avskärmat oss från helheten, sammanhangen och naturen, har vi skapat en värld som inte är möjlig och det alldeles oavsett om man kallar sig socialist, liberal eller miljöpartist.
Vi utgår från värderingar som vi själva hittat på, gör det ekonomiska systemet till en naturlag som måste följas och konsumerar sedan sönder den natur som är själva förutsättningen för liv. Och när vi sedan, på olika håll i världen, märker att de resurser som vår enda jord tillhandahåller inte räcker, tänker vi inte återhållsamhet, fördelning, rättvisa eller nedväxt utan sätter igång att upprusta militärt för att rädda den världsordning som, i första hand, gynnar de få på de mångas bekostnad.
I ärlighetens namn är det nog så att vi människor aldrig riktigt kommer att begripa hur universum bildades, hur den mångfald som ännu finns kvar har uppstått eller vad som är vitsen med vår egen stund på jorden.
Och jag tror det är därför, för att återvända till Lundells ord, som vi ständigt förtydligar det vi kan begripa och låtsas att de begränsningar och de möjligheter vi borde förhålla oss till är av underordnad betydelse.
Man kan uttrycka det som att de pengar som vi en gång skapade som medel för att underlätta handeln med varor nu istället har blivit mål.
Omställning är bra, skriver Lind och Helldén, men det är inte naturen de hänvisar till utan företagen och svenskens rätt att köra bil. Naturligtvis vill de minska utsläppen och säkert finns där någon tanke i bakgrunden om att värna den biologiska mångfalden, men det är de svenska företagens konkurrenskraft och möjlighet till större vinster man väljer att framhålla.
Och i den mån rättvisan existerar handlar det om att man även på landsbygden ska ha möjlighet att skaffa sig en elbil. Den globala rättvisan existerar däremot övertaget inte i det här resonemanget och jag undrar stillsamt om alla på vår planet föds med rätten att köra bil, eller om det är så att somliga är utvalda att bryta den malm och de råvaror som krävs för att andra ska få sätta sig bakom ratten.
Eller som den uruguayanske författaren Eduardo Galeano uttryckte det när vi möttes: ”Somliga länder har specialiserat sig på att bli vinnare, andra på att bli förlorare.”
Jonas Sjöstedts resonemang förstår jag överhuvudtaget inte. Vi ska rusta militärt tillsammans med likasinnade stater, säger han. Men det USA han, med rätta, kritiserar, var ju ”likasinnat” tills för bara några månader sedan och ”den transatlantiska länken” dyrkades med närmast religiös vördnad av Nato-anslutningens och DCA-avtalets anhängare.
Idag…
Och vad är det för värld han vill försvara, vad är det för framtid han ser framför sig?
Att vilja stoppa Rysslands angrepp mot Ukraina är förstås helt rimligt, men någonstans måste vi också fundera över långsiktiga lösningar och skapa sammanhang för en hållbar fred, inte bara här utan också i Jemen, i Gaza, i Kongo Kinshasa och så vidare.
På samma sätt är det av största vikt att vi minskar utsläppen, men det är global rättvisa och en natur med biologisk mångfald som måste vara de viktigaste målen, inte fortsatt överkonsumtion, inte fortsatt bilkörande i somliga delar av världen och definitivt inte storföretagens rätt till vinster eller ständig ekonomisk tillväxt.
Avslutningsvis och med det skrivna i åtanke vill jag bara säga; det går inte att skapa verklig förändring inom det ekonomiska system som, i sin nuvarande kostym, är det som föder problemen och absolut inte så länge som vi ser som vår mest angelägna att rädda detta system och den världsordning det lett och leder till.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen.
