Många serber vill att EU ska vara en aktiv kraft för demokrati och mänskliga rättigheter, men om unionen fortsätter att prioritera Vučićs regim framför folkets krav kan detta på lång sikt minska stödet för europeisk integration. Därför är det dags för EU att omvärdera sin strategi. Stöd till demokratirörelsen i Serbien är inte bara en moralisk skyldighet, utan också en nödvändig investering i en stabil och europeisk framtid för Balkan, skriver Vladan Lausevic.
ESSÄ | De pågående protesterna i Serbien är de största sedan 1990-talet. Från Belgrad till Novi Sad och Kragujevac har hundratusentals serber samlats för att kräva ansvar, rättvisa och förändring rörande ett politiskt system präglat av korruption, maktmissbruk och kriminalitet. Det som började som en reaktion på en tragisk olycka där 15 personer dog på grund av korruptionen har vuxit till en bredare rörelse mot presidenten Aleksandar Vučićs och hans styrande parti Serbiska Framstegspartiet (SNS).
Trots detta förblir EU-kommissionens reaktion alldeles för svag och försiktig vilket skapar ett strategiskt misstag som kan få långsiktiga konsekvenser för Serbien och hela Balkanregionen. Den senaste rapporten från Europaparlamentets ständiga rapportör för Serbien, Tonino Picula (S&D – socialdemokrater i Europaparlamentet), visar tydligt att Serbien har gjort begränsade eller inga framsteg mot EU-medlemskap. Rapporten pekar på bristande rättsstat, inskränkt mediefrihet och omfattande korruption, samtidigt som den betonar den växande politiska instabiliteten.
I ljuset av dessa faktorer är det desto mer anmärkningsvärt att EU inte tar en tydligare ställning till protesterna även om det finns flera förklaringar till varför EU agerar för passivt. För det första har EU länge hanterat Serbien “pragmatiskt”, där stabilitet prioriteras framför demokratisk utveckling eftersom Vučić har framställt sig själv som en garant för stabilitet i regionen, särskilt i förhållandet till Kosovo. Många inom EU ser honom som en ledare som kan hålla Serbien kvar i EU:s inflytandesfär och samtidigt motverka eller åtminstone minska rysk och kinesisk påverkan.
För det andra har EU institutionellt och politiskt haft det svårt att hantera interna och externa utmaningar samtidigt under de senaste åren. Med kriget i Ukraina, växande populism inom unionen och osäkerheten kring framtida utvidgning är EU ovilligt att hamna i en direkt konfrontation med Belgrad. Den serbiska regeringen har vid flera tillfällen använt EU:s uttalanden som bevis på att “Väst försöker blanda sig i Serbiens inre angelägenheter”, något som den statskontrollerade pressen gärna förstärker.
En tredje förklaring är att många serber och delar av den politiska oppositionen är väldigt pro-ryska och att EU tolkar det som ett stort hinder för mer satsning på Serbiens medlemskap i unionen. I Bryssel tänker många i stilen om vad som skulle kunna hända om Vučićs blir avsatt från makten. Med tanke på att det finns delar av oppositionen, inklusive Vučićs tidigare radikalnationalistiska parti SRS, som är mer auktoritära och extrema än SNS.
Även om dessa faktorer förklarar EU:s passivitet, innebär det ett strategiskt och långsiktigt misstag att inte tydligare stödja protesterna, blockaderna och generalstrejken som pågår i landet. För det första är detta inte en flyktig rörelse som snabbt kommer att ebba ut – den har redan visat en uthållighet och bredd som saknar motstycke sedan 90-talet. För det andra visar demonstranternas krav att detta inte enbart handlar om korruption och misskötta institutioner, utan om en djupare längtan efter demokrati, rättsstyre, likvärdighet samt en brytning med det auktoritära förflutna.
Analytikern Strahinja Subotić vid tankesmedjan European Policy Centre (CEP) i Belgrad menar att EU:s passivitet riskerar att underminera förtroendet för unionen bland pro-europeiska serber. Han menar att om EU fortsätter att prioritera stabilitet över demokrati, kommer många av de mest engagerade européerna i Serbien att tappa tron på unionen som deras framtid. Detta skulle även i sin tur på lång sikt försvaga EU:s inflytande i hela regionen som fortfarande präglas av retorik och politik som påminner om 1990-talet.
Om EU väljer att passivt avvakta riskerar det att skapa en situation där missnöjet vänds mot EU självt. Många serber vill att EU ska vara en aktiv kraft för demokrati och mänskliga rättigheter, men om unionen fortsätter att prioritera Vučićs regim framför folkets krav kan detta på lång sikt minska stödet för europeisk integration. Därför är det dags för EU att omvärdera sin strategi. Stöd till demokratirörelsen i Serbien är inte bara en moralisk skyldighet, utan också en nödvändig investering i en stabil och europeisk framtid för Balkan.
***
Vladan Lausevic, samhällsdebattör
