LEDARE | Vi ser det vi vill se, ser det vi förmår se, präglade av det liv vi levt, den kunskap vi tillskansat oss och vår förmåga att omvandla nyfikenheten till reflektion. Just ordet ”prägling” borde vi nog fundera mer över. Något annat än subjektiva är vi aldrig, hur mycket vi än relaterar till det vi kallar fakta. Jag skriver delar av den här texten i mitt huvud redan under lördagen, när jag vandrar längs med Edsviken och får syn på det igenspikade fönstret. Tankarna från gårdagen får sedan djupare fäste, när jag läser i morgontidningen om hur USA:s militära närvaro utanför Venezuela blir alltmer påtaglig, och signalerna om en förestående invasion allt fler. Frågorna som kommer till mig är besläktade med de jag ställt många gånger förut:
Vad ser vi? Vad tror vi oss se rättare sagt. Hur kommer Sverige att agera vid en invasion? (Fördöma, blunda eller stödja?) Och så den jobbiga frågan; vilka är likheterna och skillnaderna jämfört med den ryska upptrappningen inför invasionen av Ukraina?
Jag vet att man bara genom att ställa den frågan skapar oro i de journalistiska led som lydigt inrättat sig i den världsordning, där en av stormakterna har rätt hur fel de än agerar. Med det sagt och för att slippa alla antydningar och påhopp om att jag på något vis stödjer Rysslands eller Kinas ambitioner, vill jag bara säga ett tydligt – nej; jag är emot all form av imperialism och vill se neutrala stater som tillsammans med FN agerar för fred och nedrustning.
Om nu USA invaderar Venezuela, kommer det att gunga rejält i den värld, där vi redan har tillräckligt med hot som äventyrar vår planets framtid. För hur kommer Ryssland, Kina och övriga latinamerikanska stater att agera? Kommer vi att få se ett liknande stöd för Venezuela som det som Ukraina erhållit efter Ryssland invasion?
Jag har inget till övers Nicolás Maduros sätt att styra Venezuela, men den som inbillar sig att president Trump agerar med någon form av omsorg om demokratin eller Venezuelas befolkning, rekommenderar jag att studera USA:s historia av interventioner på kontinenten. Modellen har snarast varit att störta demokratier och stötta diktaturer för att behålla sin dominans.
Att den svenska regeringen – eller oppositionen – ska yttra något av betydelse i sammanhanget, ska vi inte förvänta oss. Med inträdet i Nato och undertecknandet av DCA-avtalet (som bland annat ger USA rätt till 17 baser i Sverige) har vi frånsagt oss rätten att tala fritt om det som händer i världen. Någon självständig utrikespolitik värd namnet för vi helt enkelt inte längre.
För alla som nu försöker förstå det som händer i och kring Venezuela, uppmanar jag till kritiskt tänkande. Den ena partens tillkortakommanden gör inte per automatik den andra god. Och… vi är mer präglade och mindre objektiva än vad vi själva tror.
Lär av historien. Känner vi inte till det förflutna, blir det omöjligt att förstå det som pågår nu och därmed kan vi inte heller fatta relevanta och konstruktiva beslut för framtiden.
Låt oss öppna det igenspikade fönstret och ta in information från fler håll än ett och börja ställa frågor igen. Kritiska frågor, istället för att ägna åt oss omdömeslöst medlöperi som i det långa loppet varken gagnar Sverige eller några andra.
Utvecklingen på vår jord är inte lätt att begripa, men det är inte något ursäkt att inte försöka att reflektera kring den information som når oss; vem är avsändaren och varför får vi veta just det här?
***
Stefan Strömberg, Skriver och föreläser om utvecklingsfrågor
