LEDARE | Dagen efter att amerikanska trupper gick in i Venezuela och kidnappade Nicolas Maduro så lade Katie Miller – som tidigare varit talesperson för Doge och som är gift med en av Donald Trumps mest lojala rådgivare Stephen Miller – upp en bild på Grönland täckt med en amerikansk flagga och skrev ”Soon”. När Trump själv får en fråga från en amerikansk journalist om det kan bli en liknande militär operation som den i Venezuela även i Colombia så svarar han: ”Det låter bra för mig”.
Det här betyder förstås inte att USA verkligen kommer att attackera vare sig Grönland eller Colombia, men samtidigt går det heller inte att utesluta. Och det är just den här förmågan att signalera osäkerhet som Trump har gjort till sin paradgren. För ett halvår sedan var det nog få som trodde att det som vi just bevittnat i Venezuela skulle hända. Men det hände. Och imorgon kan det mycket väl vara ett annat land eller territorium som står på tur.
Trump är förstås inte den enda presidenten med drömmar om att kunna styra länderna i sin närhet. Vad Vladimir Putin är kapabel till har vi redan sett prov på i Ukraina och Kinas president Xi Jinping har hotat Taiwan så länge nu att det snarare känns som en fråga om när, inte om, de kommer att anfalla. Vi håller mer och mer på att gå tillbaka till en världsordning där de starkaste spelarna delar upp världen i olika intressesfärer.
Det är just därför som de ljumma reaktionerna från de flesta av Europas regeringar efter USA:s attack mot Venezuela är så bekymmersamma. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer sade i ett uttalande strax efter attacken: ”Vi betraktade Maduro som en illegitim president och vi fäller inga tårar över slutet på hans regim”. Nästan exakt samma ordval har vi kunnat höra från andra ledare liksom från Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard, som inte vill slå fast att det bryter mot folkrätten, trots att de flesta experter är
överens om att det är alldeles solklart. Hon säger visserligen att hon har svårt att se att det finns en grund för ingripandet, men garderar sig samtidigt genom att säga att de ”ännu inte har hört USA:s förklaring”. Vägran att tala klarspråk om brott mot folkrätten liknar vägran att använda ordet folkmord om Israels krig i Gaza – även där handlar om det en rädsla att stöta sig, dels med stora väljargrupper men också med länder som vi ser som våra allierade.
Att Maduro var en illegitim president som styrt landet som en diktator och dödat tiotusentals venezuelaner kan man förstås inte ha några invändningar emot. Men att ett land styrs av en diktator ger i sig inte ett annat land rätten att gå in militärt. Förändring måste alltid, oavsett hur svårt det kan vara, komma inifrån landet. Om vi gör avkall på det, oavsett om det är för ”ett gott syfte”, så ruckar vi på grundläggande principer om länders rätt till självbestämmande och lämnar fältet fritt för stormakter att styra och ställa som de vill.
Reaktionerna från de europeiska ledarna visar också hur nära förbundna, och beroende, vi är vid USA – trots alla Trumps galenskaper. För Sveriges del är det ett beroende som bara har ökat de senaste åren med inträdet i Nato och DCA-avtalet som ger USA rätt till ett antal svenska militärbaser.
I en värld som blir alltmer auktoritär och instabil och där de mäktigaste spelarna roffar åt sig det de vill ha så blir det viktigare än någonsin att vi står upp för freden och för att respektera internationella regler och överenskommelser. Gör vi inte det är risken stor att det vi sett i Venezuela bara är början på något mycket större.
