USA:s militära ingripande i Venezuela är ett allvarligt brott mot internationell rätt och även emot amerikanska konstitutionella lagar. Det kan inte förklaras enbart av Donald Trumps personliga ledarstil eller ideologi utan måste ses i ljuset av att den internationella rättsordningen länge försvagats genom selektiv tillämpning, dubbelmoral och brist på konsekvenser för brott och kriminalitet i praktiken, skriver Vladan Lausevic.
Utan godkännande från FN:s säkerhetsråd men också utan ett federalt kongressbeslut om krig eller användning av militärt våld saknar USA:s senaste operationen rättslig grund. ”Gripandet” av Venezuelas president Nicolás Maduro av amerikanska styrkor markerar en farlig utveckling där nationer agerar närmast kriminellt och selektivt rörande suveränitet och styre.
Enligt FN-stadgans artikel 2 (4) är användning av våld mot en annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende förbjuden. Det finns dock två undantag. Det ena är självförsvar och det andra är ett mandat från FN:s säkerhetsråd som rörande fredsinsatser.
Inget av dessa undantag gäller i fallet med USA:s senaste agerande i Venezuela i samband med ”gripandet” eller närmare sagt bortrövandet av den auktoritära presidenten Nicholas Maduro. Detta eftersom Venezuela inte har attackerat USA och inget säkerhetsrådsbeslut har godkänt en militär intervention.
Den amerikanska regeringens försök att rättfärdiga aktionen genom att beskriva Maduro som ett hot mot regional stabilitet, nationell säkerhet eller som ansvarig för organiserad brottslighet förändrar inte den rättsliga situationen. Folkrätten i sin nuvarande form tillåter inte att en stat ensidigt definierar en annan stats ledarskap som illegitimt och därefter använder militärt våld för att avsätta det. Principen om icke-intervention är central bland annat för att skydda svagare stater från stormakters godtyckliga beteenden.
Godtyckliga beteenden och konstitutionella gråzoner
Att gripa en sittande statschef, även om hen är en diktator eller en auktoritär politiker, på den egna statens territorium betyder dessutom ett direkt angrepp på ”statsimmunitet”. Det är en av grundstenarna rörande internationella relationer och lagar. Om fler som beter sig som USA har gjort nyligen kommer hela det redan ansträngda och problematiska internationella rättssystemet att förvärras.
Utöver folkrätten väcker invasionen allvarliga frågor om den amerikanska konstitutionen och andra lagar. Enligt artikel 1 i USA:s konstitution är det kongressen (över- och underhusets gemensamma parlamentariska församling) som har den politiska makten att beslut om krig rörande andra nationer eller aktörer. Presidenten, även i rollen som överbefälhavare, saknar mandat och rätt att inleda fullskaliga militära operationer mot en suverän stat utan kongressens godkännande.
Sedan Vietnamkriget har presidenter från både Demokraterna och Republikaner använt sig av vaga formuleringar om nationell säkerhet, terrorbekämpning eller ”humanitära skäl” för att kringgå kongressen. Presidenten Donald Trump har dock drivit denna praktik till sin extrem. Det betyder också att han är i en situation där han kan åtalas för lagbrott enligt amerikansk lagstiftning.
Gripandet av Maduro som ett farligt prejudikat
Under Trumps ledarskap har användningen av militära medel blivit ett verktyg även för inrikespolitiskt signalvärde och uppmärksamhet. Att agera ”tufft”, snabbt och utan längre demokratiska processer har blivit en del av den auktoritära politiska identiteten. För Trump blir det också ett sätt att skapa politisk teater med syfte att dra uppmärksamhet från olika problem, som skandalerna med Epsteinfilerna, en allt sämre popularitet och olagliga beteenden hos den ökända immigrationspolisen ICE:s agerande.
Att amerikanska styrkor formellt griper en sittande president är mer än en militär handling eftersom det även är ett normbrott sedan 1990-talet. Även i fall där ledare misstänks för grova brott mot mänskligheten har rättsprocesser normalt gått via internationella domstolar eller multilaterala mekanismer. Det är därför som många frågar sig nu att när USA kan gripa en president i Latinamerika med hänvisning till egna säkerhetsintressen, vad hindrar andra stormakter som Kina från att göra detsamma rörande Taiwan?
Ett systemfel snarare än ett undantag
Trump liksom många andra högerextrema och populistiska politiker och nätverk vill inte ha en värld med gemensamma institutioner, samarbeten och lagar. Istället finns det idéer i stilen om att människor är överlägsna och underlägsna baserat på mytologiska och falska berättelser om kulturer, civilisationer och nationer. Där ingår även föreställningar att nationer och stater borde bete sig ungefär som fallet var för 100 år eller 200 år sedan genom krigande och konflikter.
Därför är frestande men felaktigt att beskriva det som hände som ett resultat av främst Donald Trumps personliga ledarstil eller ideologi: Fallet med Venezuela visar på ett mycket djupare problem. Nämligen är att den internationella rättsordningen har under lång tid försvagats genom selektiv tillämpning, dubbelmoral och brist på konsekvenser för brott och kriminalitet i praktiken.
Därmed är USA:s agerande inte ett avsteg från det vanliga utan är ett uttryck för hur internationell rätt redan har urholkats. Samtidigt visar händelsen hur den amerikanska konstitutionella ordningen blivit allt sämre rustad att hindra en godtycklig maktutövning. Det ironiska blir också att Trump som genom åren kommunicerat i stilen ”America First” och om nationell suveränitet beslutat om att i praktiken underminera folkrätten och försvaga respekten för den amerikanska konstitutionella ordningen. Framför allt riskerar hans beslut att påskynda en global utveckling där internationell rätt ersätts av ren maktpolitik med oförutsägbara följder för världens, människans liksom klimatets säkerhet.
