USA:s agerande i Venezuela visar att vi behöver ett världsparlament

DEBATT | USA:s senaste agerande i Venezuela visar både hur internationell rätt snabbt och lätt kan missbrukas liksom hur otillräcklig och ineffektiv dagens mellanstatliga världsordning blivit. Sociologen Ulrich Beck beskrev redan under slutet av 1990-talet hur politisk makt och globala risker lösgjorts från nationalstatens juridiska ramar. Att förstå vår värld som ett globalt risksamhälle hjälper oss som moderna människor att förstå varför mellanstatliga konflikter inte är avvikelser, utan resultat av ett systemfel. Den senaste krisen i Amerika är ett till exempel på varför det behövs globala rättsregler som förändrar dagens mellanstatliga ordning.

När rättsordningen inte längre hänger med världen

När USA genomför sin militära attack i Venezuela kan det ses som ännu ett exempel på geo- och stormaktspolitik. Reaktionerna följer ett välbekant mönster: fördömanden, folkrättsliga argument, diplomatiska protester och därefter en tyst acceptans av det som har hänt. Det som dock gör händelsen mer intressant är inte bara själva våldet utan hur normaliserad och accepterad den är inom ramen för internationella relationer och mellanstatliga samarbeten. 

Både efter det första och andra världskriget under första delen av 1900-talet fanns det idéer och ambitioner om ”inga mer krig”. När FN-stadgan skapades efter det andra världskrigets förödande och brutala påföljder med över 50 miljoner döda var stadgan en stark förbättring jämfört med tidigare system i världens historia. Samtidigt startade det kalla kriget och pågick formellt sett fram till 1991 vilket skapade mer osäkerhet och problem för världen jämfört med tidigare århundraden. 

Den senaste utvecklingen som i Venezuela, Sudan och Ukraina beror på det historiska problemet med att det internationella systemet är just mellan nationer och regeringar. Alltså, att det rättsliga systemet som i princip påverkar hela världen inte är skapad av människor genom demokratiska processer. Det som händer i praktiken är att principer och beteenden som att stater inte ska attackera varandra främst är beroende av viljan och intressen hos regeringar och institutioner världen runt. 

Det globala risksamhället 

I dag borde fler veta mer och bättre varför internationell rätt eller folkrätt har så många problem och även ironiska inslag när regeringar straffritt kan begå många handlingar som individer annars hamnar i fängelse för. Med tanke på förekomsten av globala problem, utmaningar och kriser som rörande klimat-, freds, och ekonomiska frågor borde flera fråga sig varför stater ofta inte får samma behandling som individer vid lagbrott? Sociologen Ulrich Beck var tidigt ute under 1990-talet med att beskriva något många i dag tar för givet, nämligen att politikens ramar inte längre sammanfaller med den globala verklighetens problem. 

Beck beskrev bland annat världen som ett globalt risksamhälle där problem, kriser och hot är just globala och gränsöverskridande, medan ansvar, demokrati och lagar fortfarande är mer nationellt organiserade. Ett av Becks främsta argument var att nationalstaten inte försvunnit helt, men att den blivit strukturellt, politiskt och institutionellt otillräcklig. Eftersom (national)staten fortfarande har den juridiska makten och många resurser men saknar kapacitet och ofta även saknar insikter och intressen att hantera utmaningar, risker och problem som är globala och transnationella.

Med andra ord, moderna stater är fortfarande resultat av idéer om att stater ska finnas för olika nationer och inte för planeten och mänskligheten. Därför är fallet att, som rörande situationen i Venezuela, beslut kan fattas i en stat men få konsekvenser långt bortom dess gränser utan att de som drabbas har något inflytande över besluten. Krig är här ett tydligt exempel, men långt ifrån det enda eftersom klimatpolitik, finansiella kriser och teknologiskt missbruk som i fallet med sociala medier och artificiell intelligens följer likadana mönster. 

Internationell rätt som internationell orättvisa 

Ett annat sätt att förstå grundläggande problem med dagens internationella system är genom argument och belägg hos Oded Gilad, en av grundarna av Demokrati utan gränser. Gilad menar genom metaforen om “global apartheid”, där världen är mer ekonomiskt integrerad men politiskt mer segregerad, att internationell rätt utgår från fel subjekt. Eftersom det i dagens rättsordning är stater som är bärare av rättigheter och skyldigheter istället för människor. Det betyder att individers rättigheter och säkerhet i praktiken avgörs av var de råkar vara födda och hur fungerande och effektiva olika stater är. 

Därför menar Gilad att problem som uppstår på grund av hur stater beter sig rörande internationella lagar och regler inte är bieffekter, utan handlar om en strukturell och institutionell orättvisa. Ett system som bygger på staters suveränitet snarare än människors lika värde kan aldrig bli universellt rättvist. Tvärtom skapar det en ordning där stormakter åtnjuter immunitet i stilen “vi kan göra vad vi vill” på aggressiva och sadistiska sätt, medan små och svagare stater reduceras till regelmottagare.

Venezuela som spegel genom avsaknad av globalt rättsstatlighet 

Mot denna bakgrund framstår USA:s agerande i Venezuela som mindre överraskande. Det är inte ett brott mot systemet eftersom det är ett uttryck för hur systemet faktiskt fungerar. Alltså, det avgörande är inte om Venezuela är ett demokratiskt föredöme eller inte eftersom det avgörande är att det inte finns någon global rättsinstans med tillräcklig legitimitet och makt för att avgöra frågan oberoende av stormaktsintressen.

Venezuela är på grund av åren av maktmissbruk, korruption och auktoritärt system mer diplomatiskt isolerat, politiskt stigmatiserat och institutionellt svagt i relation till USA. I en sådan situation blir internationell rätt förhandlingsbar där legitimitet definieras politiskt snarare än rättsligt, och våld kan presenteras som nödvändig ordning.

Därför menar både Beck och Gilad att lösningen inte är mer internationell rätt, utan förändringar av stater och lagar där suveränitet flyttas, delas och kompletteras på den globala nivån. Bland annat för att förhindra att nationer och regeringar beter sig genom kriminella och godtyckliga beteenden samtidigt som människor blir erkända som likvärdiga globala medborgare. På det sättet går det att komplettera dagens mellanstatliga system som visat sig otillräckligt. Världen fungerar dåligt när formellt suveräna stater både skapar lagarna och bryter dem samtidigt. En viktig lösning blir därför att skapa ett demokratiskt valt världsparlament som inte ersätter staterna men som ger människor direkt representation och samtalsprocesser på global nivå där vi kan medskapa nödvändiga lösningar och lagar för planetens utveckling.