Migration kommer att förbli en del av Europas framtid. Frågan är om politiken utformas utifrån rädsla och avskräckning, eller utifrån rättsstatliga principer och mänsklig säkerhet, skriver Vladan Lausevic.
Den senaste utvecklingen i och runt om Europa visar allt mer en förskjutning i migrationspolitiken från tidigare fokus på skydd och rättigheter till avskräckning, förvar och ”säkerhetisering”. Nya repressiva lagförslag, ökade frihetsberövanden och samarbetsavtal med tredjeländer med auktoritära regimer underminerar asylrätten och försvagar mänsklig säkerhet. Samtidigt varnar civilsamhället för att EU:s regeringar allt oftare prioriterar politisk signalpolitik framför långsiktiga konkreta lösningar. Frågan är inte bara hur många som söker skydd, utan vilken typ av Europa som växer fram när mänskligt lidande möts med restriktioner istället för ansvar.
Från säkerhet för alla till ”säkerhet för oss”
EU befinner sig sedan 2022 i en period av större politiska och institutionella förändringar rörande beslut och retorik om migration. Den senaste utvecklingen, som uppmärksammas av bland andra European Council on Refugees and Exiles, visar hur flera medlemsstater intensifierar användningen av godtyckliga förvar och asylprocesser med begränsade rättssäkerhetsgarantier. Samtidigt stärker regeringar samarbeten med ofta auktoritära regeringar utanför EU för att stoppa människor innan de når EU:s territorium.
Detta sker också samtidigt som konflikter, klimatförändringar och ekonomisk ojämlikhet driver människor på flykt. Migrationen i sig är inte exceptionell i historiskt perspektiv. Det som förändrats är den politiska inramningen där asyl och skydd allt oftare beskrivs som säkerhetsproblem snarare än som en del av globalt ansvar.
Förvar som vardaglig praktik
En av de mest tydliga trenderna är den ökade användningen av migrationsförvar. Frihetsberövande, som enligt internationell rätt ska vara en sista utväg, används ofta i flera länder. I vissa fall förlängs maxgränserna för hur länge människor kan hållas inlåsta. och i andra exempel införs nya kategorier som möjliggör förvar även när risken för att någon ska avvika är låg.
Denna utveckling sker parallellt med bristande tillgång till juridiskt ombud och förkortade tidsfrister för överklagande. Resultatet blir att människor kan hållas frihetsberövade utan att deras ärenden prövats fullt ut. Förvar fungerar inte enbart som en godtycklig administrativ åtgärd utan som politiskt verktyg som signalerar kontroll, handlingskraft och ”tuffhet” även när forskningen visar att förvar varken minskar migration långsiktigt eller förbättrar återvändandeprocesser.
Externalisering och ansvarsförskjutning
En annan tydlig trend är externaliseringen av migrationskontroll. EU-kommissionen och enskilda medlemsstater sluter avtal med tredjeländer för att stoppa migranter innan de når europeiska gränser. Genom finansiering, utrustning och utbildning stärks gränskontroller i länder där rättssäkerheten ofta är svag.
Detta beteende betyder i praktiken att asylprövning förskjuts bort från europeisk jurisdiktion. Människor fastnar i transitländer utan möjlighet att få sina skyddsbehov prövade enligt europeiska standarder eftersom externalisering också innebär att ansvarsutkrävande försvåras som exempelvis när övergrepp sker men det är oklart vem som bär det juridiska ansvaret.
Humanitär retorik och säkerhetspolitisk praktik
Flera europeiska regeringar, bland annat den svenska, framhåller att deras politik syftar till att bekämpa människosmuggling och rädda liv. Samtidigt kriminaliseras räddningsinsatser till havs och civilsamhällets aktörer möter ökade restriktioner. Denna dubbelhet präglar den samtida migrationspolitiken där humanitär retorik kombineras med åtgärder som är icke-humanitära.
Asylprocedurer snabbas upp genom beslut vid gränserna och transitcenter där rättssäkerheten är begränsad. Skyddssökande kategoriseras allt oftare utifrån nationalitet snarare än individuella behov. I praktiken urholkar detta principen om individuell prövning vilket är en av hörnstenarna i internationell flyktingrätt.
Mänsklig säkerhet i skuggan av politisk signalpolitik
Begreppet mänsklig säkerhet som betonar individens trygghet snarare än statens gränser har gradvis trängts undan. Istället dominerar ett språkbruk där migration framställs som hot och problem. Konsekvensen blir att politiken fokuserar på att minska synlig migration snarare än att hantera de strukturella orsakerna till flykt.
Långsiktiga lösningar som lagliga vägar, arbetsmigration, regionalt ansvarstagande och konfliktförebyggande insatser hamnar i skymundan. Samtidigt visar erfarenheter från tidigare kriser att restriktiva åtgärder ofta leder till farligare resvägar, ökad smuggling och större humanitärt lidande.
Rättsstatens prövning
Den europeiska migrationspolitiken befinner sig även i en rättslig prövning. Domstolar i flera länder som Grekland och Italien har ifrågasatt förlängda förvarstider, kollektiva avvisningar och bristande tillgång till juridiskt stöd. Men lagstiftningsprocesserna fortsätter att pressa gränserna för vad som är förenligt med internationell rätt.
Asylrätten, som etablerades efter andra världskriget som ett skydd mot statlig förföljelse, riskerar att förvandlas till en administrativ formalitet där tillträdet begränsas redan innan rätten kan åberopas. Det är inte en dramatisk kollaps av systemet som sker, utan en gradvis omformning genom undantag, tillfälliga åtgärder och säkerhetspolitiska kompromisser.
EU och den globala utvecklingen
Utvecklingen i Europa sker inte isolerat. Den påverkar globala normer. När EU, som ofta framställt sig som försvarare av internationell rätt, normaliserar externalisering och långvarigt förvar, sänder det signaler till andra regioner. Frågan blir därför större än migrationspolitik. Den rör Europas roll i det internationella systemet.
Om mänskliga rättigheter tillämpas selektivt riskerar legitimiteten i det globala rättssystemet att försvagas. Europa står inför ett vägval. Antingen fortsätter förskjutningen mot restriktiva åtgärder som prioriterar politisk stabilitet på kort sikt eller så stärks åtgärder för rättssäkra, proportionerliga och långsiktigt hållbara lösningar.
Det betyder att stärka principen om individuell prövning, begränsa användningen av förvar, utveckla lagliga vägar och säkerställa att samarbete med tredjeländer inte sker på bekostnad av mänskliga rättigheter. Migration kommer att förbli en del av Europas framtid. Frågan är om politiken utformas utifrån rädsla och avskräckning, eller utifrån rättsstatliga principer och mänsklig säkerhet.
