Så kan universitet utvecklas till en arena för omställning

Akademikerna Otto Scharmer och Michael Pirson argumenterar att universiteten befinner sig i ett historiskt vägskäl. Världen präglas av klimatkris, geopolitisk fragmentering och demokratisk polarisering, samtidigt som akademin i stor utsträckning fortsätter att arbeta enligt en modell som formades under 1990-talet.

Problemet är enligt Scharmer och Pirson inte brist på kunskap, utan brist på institutionell förmåga att arbeta med glokala, sammanbundna och komplexa systemförändringar. Lösningen är enligt dem att förvandla universiteten från kunskapsfabriker till medskapande arenor för samhällsomställning, där världsmedvetenhet, samarbete och tvärvetenskaplig samverkan står i centrum.

Universitet som inte hänger med

Klimatförändringar, demokratiskt sönderfall, teknologisk acceleration och växande ojämlikhet är inte isolerade problem, utan uttryck för en bredare systemkris. Det handlar om ekologiska gränser som överskrids, sociala kontrakt som urholkas och institutioner som tappar legitimitet. Det menar akademikerna Otto Scharmer och Michael Pirson som anser att universiteten spelar en dubbel roll eftersom de är å ena sidan bärare av kunskap, forskning och utbildning som är avgörande för att förstå vår tids kriser samt å andra sidan är organiserade enligt en logik som riskerar att förstärka just de problem som bidrar till krisen.

Många universitet är enligt deras argumentation till stor del uppbyggda kring äldre modeller för disciplinär specialisering, konkurrens om resurser, ranking och publiceringsmeriter. De producerar expertkunskap och litteratur medan globala systemproblem som klimatkrisen eller AI:s påverkan däremot kräver helhetsperspektiv, tvärvetenskaplig samverkan och förmåga att hantera osäkerhet och komplexitet. De menar att det finns ett glapp mellan världens behov och universitetens organisering som bygger på hur världen var för 30 år sedan. 

Från kunskapsproduktion till medskapande

Scharmer och Pirson menar att det inte räcker att universiteten analyserar världen på avstånd. I en tid av systemkris måste de bli aktiva medskapare av lösningar. Det betyder ett skifte från att enbart producera kunskap till att delta i processer där kunskap utvecklas tillsammans med andra samhällsaktörer.

Därför menar de att universitet bör arbeta mycket mer i partnerskap med civilsamhälle, näringsliv, offentliga institutioner och lokalsamhällen. Forskning och utbildning ska inte enbart handla om att beskriva problem, utan om att experimentera med nya praktiker och institutionella lösningar. Något som även förutsätter ett skifte i synen på studenter och lärande där mer fokus behövs på bildning och växande processer.  

Istället för att primärt utbildas till specialister i avgränsade fält bör studenter tränas i komplext tänkande, medskapande processer och inre utveckling. De behöver bildning och digitala verktyg för att förstå hur ekologiska, ekonomiska och sociala dimensioner hänger samman. Universitetet blir i denna vision inte bara en plats för lärande, utan ett laboratorium för samhällsomställning.

De tolv principerna 

Scharmer och Pirson argumenterar för tolv principer för hur universitet kan omformas i tider av brott och förnyelse. En central tanke är att universitet behöver utveckla en djupare världsmedvetenhet. Det handlar om att erkänna att vi lever på en begränsad planet och att mänsklighetens framtid är sammanlänkad. 

Akademin bör därför inte bara vara nationellt orienterad eller marknadsstyrd, utan planetärt medveten. En annan viktig dimension är integrationen av inre och yttre förändring. Scharmer och Pirson argumenterar för att samhällsomställning inte enbart är teknisk eller ekonomisk, utan också kulturell och medvetandemässig. 

Universitet behöver därför skapa utrymme för reflektion, dialog och etisk orientering. Scharmer betonar också vikten av att arbeta från framtidens behov snarare än det förflutnas strukturer. Det innebär att våga experimentera med nya utbildningsformer, nya samarbeten och nya sätt att mäta framgång. 

Vision om regenerativ utveckling

Den övergripande visionen hos Scharmer och Pirson är ett universitet som aktivt bidrar till en regenerativ samhällsutveckling. Det innebär att utbildning, forskning och samverkan inriktas på att stärka ekosystem, demokratiska processer och social sammanhållning. Scharmer och Pirson presenterar inte en färdig reformplan, utan en riktning där hans analys bygger på antagandet att den nuvarande globala utvecklingen inte är hållbar och att institutioner som universiteten därför måste ompröva sin roll.

Den rör också de institutioner som formar hur vi tänker, lär och föreställer oss framtiden.

Frågan som återstår är om universiteten är beredda att se sig själva som aktiva aktörer i denna omställning eller om de fortsätter att stå vid sidan av och analysera en värld som förändras snabbare än deras egna strukturer. Enligt Scharmer och Pirson kan rankinglistor och publiceringspoäng inte vara de enda måtten på kvalitet om universitetet samtidigt ska bidra till en hållbar planet. 

Istället menar de att universitet inte är neutrala eftersom de formar samhällens normer, värderingar och framtidsbilder. De producerar inte bara kunskap, utan också den typ av ledare, beslutsfattare och medborgare som sedan tar plats i samhällets institutioner. Om universitet fortsätter att reproducera en logik präglad av konkurrens, kortsiktighet och fragmentering riskerar de att förstärka samma mönster i politik och ekonomi. Om de däremot utvecklar former för samverkan, långsiktighet och planetärt ansvar kan de bidra till en annan riktning där universitetens organisering blir en spegel av den värld vi kan och vill medskapa.