Så var vi där igen. Nya dödsskjutningar och sprängningar men nu på den geopolitiska scenen med stöd från vår regering. Byt ut Fox-nätverket mot USA-nätverket och passformen är tämligen lika.
Det är bara drygt ett år sedan USA och Israel attackerade Iran och det är uppenbart att de har svårt hålla sig ifrån krigsterrorn. Förra gången var förevändningen och den troliga lögnen att Iran är nära att utveckla kärnvapen, nu försöker man utnyttja de lokala protesterna och regimens terror mot den iranska befolkningen. Och vår regering köper alla förklaringar med hull och hår.
Grönlandshistorien, Venezuela, folkmordet i Gaza och så vidare borde ha lett till insikter och nya värderingar av främst USA. Men Sveriges regering står kvar på samma plats och stampar när det väl gäller och fler politiker än så. Propagandan från krigsministeriet i USA sväljs utan minsta lilla tugga trots att förklaringarna ständigt skiftar. Minns USA:s enorma djupgående superbomber som skulle slå ut Irans robotanläggningar förra gången. Stora och feta reportage om dessa enorma vapen som uppenbarligen inte hade någon som helst effekt. Iran har med övertygelse blixtsnabbt svarat på de nya beskjutningarna.
Bomb- och straffhögern i regeringen resonerar säkert som man brukar, det är värt att offra tusentals oskyldiga människor för den goda geopolitiska vinnande maktens skull. Och det är detta det handlar om. USA och Israel gillar inte Iran helt enkelt. Fel religion, fel styrelseskick, fel maktkultur och fel gängnätverk med Irans kopplingar runt om i Mellanöstern och då är det grönt ljus för nya tillslag och mer geopolitiskt gängvåld. När ena gänget i Iran dödade civila under protesterna nyligen är det barbariskt och fruktansvärt och när det andra gänget nu bombar sig till kanske lika många oskyldiga offer så är det enligt vår utrikesminister Irans egna ansvar. Och när Putins gäng terroriserar Ukrainas civila så är det åter igen fruktansvärt. Europeiska ledare gör nu tvärtom i jämförelse med Israel-Gaza-konflikten, man anklagar de attackerade, Iran, för att de försvarar sig. Narrativen vi ska följa, de medmänskliga principerna som vi tror oss stå för saknas.
Att bomba sig till regimskiften är för övrigt historiskt sett inte särskilt framgångsrikt. Men som vi redan erfarit från inrikespolitiken så är vetenskap och faktaacceptans inte särskilt gångbart för våra politiska intellekt. Klimatförnekelser och straff-som-fel-metod-mot-kriminalitet-förnekelser accepteras utan reflektioner. Allt handlar om känslor och identiteter.
Debatten och analyser i dag handlar om symbolfrågor exempelvis den iranska ledaren Ali Khameneis död. Han var närmare 90 år och det allra troligaste är att han saknade allt operativt inflytande och förmodligen det politiska likaså. Nästa fråga är hur folket ska kunna ta över. Som om det iranska folket är en solid massa som tycker likadant som vi i västvärlden. Det råder helt olika åsikter i Iran som betraktas som politiskt polariserat. Det barnsliga och populistiska analysspråket från våra politiker måste bli mer kritiskt. I dag förordar ministrar den gamla shahens diktaturson. Fakta är att femton år efter ”befrielsen av Libyen” råder fortfarande politiskt kaos. Vietnam, Irak, Afghanistan är förödande misslyckanden och nu accepterar vi ytterligare ett lögnkrig.
Vad som nu väntar är svårt att sia om förutom retoriken. Alldeles säkert kommer vi inför varje amerikansk militär attack höra talas om precisionsvapen som bara drabbar militära installationer, lika trovärdigt som från Robin Hood på julafton, ”Gamla Bettan är säker”. Nästa retoriska ursäkter blir att våld som drabbar civila utfört av rätt gäng är motiverat som olyckliga konsekvenser av det rättfärdigade kriget medan våld från fel gäng, exempelvis det ryska eller iranska, självklart är felaktigt. Slutligen det klassiska och utnötta men framgångsrika retoriktricket, ”vi är under attack och måste försvara oss mot de här terroristerna”.
Allt synes som en barnslig lek med dödlig utgång uppbackat av politiker som saknar varje förmåga till medmänskligt ansvar drivna av vansinnets logik, där krig är fred.
Mats Sederholm är författare, samtidsanalytiker och skribent
