LEDARE | När jag vaknar denna grå måndagsmorgon är det 23 grader varmare än igår. Frosten på rutorna har bytts mot en fylld vattentunna och jag bär in några hinkar regnvatten till köket. Bara vanligt väder, eller en effekt av att klimatet förändras? Jag vet inte, men när jag börjar läsa morgontidningen undrar jag om varningarna för snökaos och halka nu kommer att vara ersatta av rubriker om högt vattenstånd och översvämningar.
Det känns som om ”väder” numera är något man ska vara rädd för.
”Men frågan är om det inte också finns ytterligare en förklaring: den extrema distansen mellan delegaterna i förhandlingsrummen – och den verklighet som de som lever i klimatkrisens frontlinjer får utstå.” (DN 25/11)
Nej, citatet handlar inte om verkligheten i min skog, utan om resultatet av klimatmötet i Baku.
300 miljarder dollar om året ska de rika staterna ge till de fattiga länderna för att göra något åt klimatförändringarna, skriver Peter Alestig.
Det kanske låter mycket, men är avsevärt mycket mindre än vad som behövs och som en jämförelse uppgår Donald Trumps polare Elon Musks förmögenhet till 270 miljarder dollar.
Om man kombinerar detta med den svenska regeringens idé om att man ska köpa sig fri från ansvaret att minska sina egna utsläpp och att klimatstödet, om jag fattat rätt, ska tas från det ordinarie, redan minskade biståndet blir min slutsats; vi svenskar ska fortsätta konsumera som förut, svenska företag ska gynnas i alla sammanhang och vår historiskt stora satsning på militär upprustning fortsätter.
Att varje åtgärd är antingen direkt kontraproduktiv eller – i bästa fall – riktig, men alldeles för liten, struntar vi i.
Med ovanstående i bakhuvudet, tänker jag att det är exakt samma frånvaro av verklighetsförankring som på Bakumötet, som styr de svenska välkammade och välekiperade politikernas beslut om mer vapen och hårda tag i alla möjliga sammanhang; från ordningsmakten i Sverige till frontlinjen i Ukraina.
Man vet helt enkelt inte vad lidande vill säga och därmed blir också det alltmer brutala dödandet i Gaza siffror och statistik, som visserligen är obehagliga att ta del av, men som ändå inte tränger in i de samtal som präglas av egoism, brist på ansvar och empati och ett inbillat skydd under ett kärnvapenparaply, som väl utlöst kanske är det som till slut förgör vår planet när någon trycker på den knapp som tycks alltmer lockande att använda.
Bland det viktigaste vi har att göra här och nu är att återerövra verkligheten. Vi behöver på allvar ta in vad som pågår, vad det får för konsekvenser och inse hur lite som görs för att värna naturen, förbättra villkoren för de mest utsatta och för att skapa fred.
Det gödslas med vackra ord till höger och vänster, men när orden använts tillräckligt många gånger utan att ha något innehåll, devalveras de i samma takt som drömmen om den gröna tillväxten bleknar när Northvolts löfte om klimatvänliga batterier i stor mängd till bilindustrin upplöses i en sörja som består av en ansökan om rekonstruktion, en avgående vd som misslyckats totalt men ändå belönas med en massa miljoner och så en löneutbetalning i november till de som drömt om en framtid i Skellefteå. En lön som möjligen kan vara den sista…
Morgonen där ute är dyster och grå. Veckan som nu tar sin början kallas svart och de prissänkningar som butikerna nu lockar med, blir korttidsverkande lyckopiller i den verklighetsförvanskade tillställning som vi inbillas att tro är utveckling. Men precis som med alla lyckopiller är den bestående effekten ett fortsatt konsumtionsberoende som får sin förlängning med den julhandel följd av mellandagsrean som står för dörren. Och, för att vara lite cyniskt, det är sedan det verkligt svarta kommer när köpen på avbetalning eller med högräntelån visar sig vara avsevärt dyrare än vad det verkade i butiken.
På så vis kan man säga det som ”kommer efter”, om än i olika storlek, är en frukt av samma beteende alldeles oavsett om det handlar om den privata ekonomin eller om det rör sig om konsekvenserna av mänsklighetens beteende på vår planet.
Och för att återvända till det falska lyckopillret; den cocktail som inledningsvis kan verka så lockande och som består av en blandning av verklighetsförvanskning och verklighetsflykt och präglar, eller möjligen döljer, utvecklingen i vår värld, är dödlig när den intas i de höga doser som sker nu.
Att inbilla sig något annat är att sälla sig till dem som väljer att tro att när man blundar, eller tittar bort, försvinner det otäcka.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, där vi pratar utveckling, vad det innebär att vara människa, krig och fred, natur och förstås… media!
