KRÖNIKA | ”Defense Cooperation Agreement (DCA) är ett bilateralt militärt samarbetsavtal mellan Sverige och USA. Avtalet ger USA obehindrad tillgång till 17 svenska militärbaser, varav delar reserveras exklusivt för USA. Avtalet ger även USA tillgång till svenska flygplatser och hamnar samt rätt att lagra amerikanska material i Sverige. DCA-avtalet reglerar också rättslig status för amerikanska styrkor vilket innebär att de amerikanska stationerade soldater som befinner sig i Sverige får immunitet mot svenska lagar och lyder under USA:s lagar. Om de begår brott så sköts det av amerikanska rättsväsendet.” (Källa: Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen)
Hur skönt känns det här nu när Donald Trump blandar och ger i världspolitiken? Känns DCA trygghetsskapande? Minimerar det risken för ryska – och möjligen andra – angrepp om USA börjar använda de 17 baser man har tillgång till för sitt eget maktspel?
Vi har alltså en diktator som de flesta verkar ense om att man inte kan förhandla med och en president som struntar i det man förhandlat om.
Till detta ska läggas Kina med sin ekonomiska potential, militära slagstyrka och drömmen om att bli den stormakt som nu tar över.
Det är många frågor vi behöver ställa oss nu och det skulle vara klädsamt om de som försvarat DCA-avtalet, nu rannsakar sig själva och diskuterar vad som händer om, till exempel, USA gör allvar av sina hot om att lägga beslag på Grönland.
Hur fungerar DCA-avtalet om ett Nato-land angriper ett annat? Kan USA då utnyttja baserna i Sverige?
Somligt är svårt att finna svar på eftersom allt inte är reglerat i skrift, utan bygger på förtroende; som det här med kärnvapen på svensk mark…
Länge har det varit snudd på omöjligt att föreslå fredsförhandling mellan Ryssland och Ukraina, kritisera den militära upprustningen och medlemskapet i Nato, utan att bli kallad Putinkramare, naiv eller att man är infantil i sitt resonerande.
Nu tycker jag egentligen inte om ordet ”naiv” i det politiska samtalet, men var det/är det inte väl ”naivt” att tro att Trump ska följa ingångna avtal eller sådant som bygger på förtroende?
DCA-avtalet har dessutom alldeles för sällan varit på tapeten och det kan se som ytterligare ett bevis på oviljan till konsekvensanalys hos såväl politiska makthavare, som hos de journalister som bevakar den internationella politiken.
Jag är inte tillräckligt skolad i juridik för att till fullo analysera olika avtals giltighet och när somligt – som i fallet DCA – regleras av ”förtroende” blir det snudd på omöjligt att förutse konsekvenserna.
Men man kan ju titta på det som sker nu mellan USA, Kanada och Mexiko och fundera över det frihandelsavtal, USMCA, som gäller sedan 2020.
Jag har inte läst avtalstexten, men den lär inte innehålla något om 25-procentiga strafftullar och skulle något vara reglerat av förtroende länderna emellan, lär detta vara förbrukat nu.
Så bryt tystnaden nu och det gäller både regering och opposition. Jag vill se en ordentlig konsekvensanalys av DCA-avtalet och vad det innebär för Sverige att Donald Trump är president.
Hur ser hotbilden ut? Kommer vi att få kärnvapen på svensk mark? Hur reagerar Ryssland om man upplever sig än mer inklämda av fientliga stater än förut? Kan Sverige vägra USA att använda våra militärbaser om syftet är att komma åt Grönland och därmed kränka Danmark?
Hur förändras Finlands säkerhetsläge när hotbilden kring Östersjön förändras?
Förtroende? Skulle inte tro det…
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen.
