Donald Trump har ofta framställt sig som en försvarare av yttrandefriheten, men hans politik och agerande berättar en annan historia. Genom attacker på medier, censur av forskning och inskränkningar av akademisk frihet har han systematiskt underminerat demokratiska principer och använt yttrandefriheten som ett politiskt verktyg snarare än en universell rättighet, skriver Vladan Lausevic.
ESSÄ | Donald Trump framställer sig själv som en försvarare av yttrandefriheten, men hans handlingar sedan 2016 visar en motsatt bild. Hans politik och retorik har flera gånger underminerat grundläggande demokratiska principer som pressfrihet och akademisk frihet. Genom attacker på medier, censur av information och verkställande order som riktar sig mot specifika grupper, har Trump-administrationen visat en selektiv och opportunistisk syn på yttrandefrihet.
Under sin första mandatperiod attackerade Trump konsekvent nyhetsmedierna och beskrev dem som ”folkets fiende”. Han hotade att ändra förtalslagar för att göra det enklare att stämma journalister, och vid flera tillfällen nekade hans administration ackreditering till reportrar som ställde kritiska frågor. Ett exempel var när CNN-journalisten Jim Acosta tillfälligt fråntogs sin pressackreditering efter att ha konfronterat Trump under en presskonferens.
Under sin tid i Vita huset utökade Trump även den federala övervakningen av journalister. Justitiedepartementet begärde hemliga telefon- och e-postuppgifter från journalister på The Washington Post och The New York Times, i ett försök att identifiera källor inom regeringen. Denna typ av statlig övervakning av media har historiskt sett varit ett kännetecken för auktoritära regimer snarare än demokratiska stater.
Ett annat uppmärksammat fall rörde Trumps användning av Twitter. I Knight First Amendment Institute v. Trump fastslog en federal domstol att Trump, som president, bröt mot det första tillägget genom att blockera kritiker från att interagera med hans Twitter-konto. Domstolen ansåg att kontot fungerade som ett offentligt forum, och att blockeringen av kritiska röster var en form av statlig censur.
Trumps relation till Facebook också varit fylld av motsägelser. Under sin mandatperiod kritiserade han både Twitter och Facebook för att censurera konservativa röster och hotade att avskaffa plattformarnas rättsliga skydd genom att ändra Section 230 i Communications Decency Act. Samtidigt använde han sin politiska makt för att pressa företag att ta bort innehåll han ogillade, inklusive inlägg från Black Lives Matter-aktivister.
Trump-administrationen vidtog också åtgärder för att begränsa forskningsfrihet och vetenskaplig kommunikation. Under pandemin censurerade administrationen Centers for Disease Control and Prevention (CDC) och tvingade myndigheter att justera eller ta bort information om smittspridning och folkhälsorisker för att anpassa sig till Trumps politiska budskap. Forskare som gick emot administrationens linje, såsom Dr. Rick Bright som varnade för farorna med Trumps rekommenderade behandlingar mot covid-19, förlorade sina positioner.
Yttrandefriheten inom utbildning och akademi har också varit en måltavla. Trump drev på för en verkställande order som hotade att dra in federala medel från universitet som ansågs begränsa konservativa studenters yttrandefrihet. Samtidigt attackerade han utbildningsprogram som behandlade systematisk rasism och social rättvisa, och han förbjöd federala myndigheter att använda ”kritisk rasteori” i utbildningssyfte.
Trump-administrationens dubbelmoral blev tydlig i hur den hanterade information relaterad till nationell säkerhet. Trump uppmuntrade visselblåsare när det gynnade honom, som när han stödde Julian Assange och Wikileaks under valkampanjen 2016. Men när visselblåsaren som avslöjade hans samtal med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj kom fram, fördömde han personen och krävde att deras identitet skulle avslöjas, trots skyddslagar för visselblåsare.
Ett av de mest extrema exemplen på Trumps försök att kväsa yttrandefriheten var hans agerande efter stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. Han attackerade företag och privatpersoner som kritiserade hans påståenden om valfusk och försökte aktivt hindra kongressen från att granska hans roll i upploppet. Hans försök att påverka valresultatet genom att pressa delstatsmyndigheter och rättsväsende utgör i sig en inskränkning av demokratins grundläggande principer.
Trots sin påstådda kamp för yttrandefrihet har Trumps handlingar konsekvent visat att han endast försvarar det fria ordet när det gynnar honom själv och hans politiska allierade. Hans angrepp på pressfriheten, censur av forskare och övervakning av kritiker pekar snarare på en auktoritär inställning än en genuin vilja att skydda yttrandefriheten. I en tid när hoten mot demokratiska institutioner ökar, är det viktigt att genomskåda retoriken och förstå skillnaden mellan att försvara yttrandefrihet och att använda den som ett politiskt vapen.
***
Vladan Lausevic, samhällsdebattör
