LEDARE | ”En demokratins hjälte” är bildtexten till fotot på Ronald Reagan, på Dagens Nyheters ledarsida den 26 mars 2025.
Makabert uttryckt, enligt min mening.
För hur mycket får man egentligen dribbla med sanningen innan den blir lögn, tänker jag och återvänder till det Latinamerika som aldrig tycks få vara med i beräkningarna, när man gör bokslut över respektive stormakts övergrepp runt om i världen.
Att utelämna verkar i alla fall inte vara något problem för skribenten, Erik Helmersson, som frejdigt skriver om allt gott USA gjort i Europa och hur fint det är av vänsterns Jonas Sjöstedt att byta åsikt och nu bli en kärnvapenkramare.
För oss som tycker att Syd- och Centralamerika också är en del av världen, är det naturligtvis besvärande varje gång som alla de övergrepp som USA begått där, inte räknas när debet och kredit ska sammanställas och det bedöms vem som är ond och vem som är god.
Det är lite som med kärnkraftsolyckan i Harrisburg i Tage Danielssons träffsäkra monolog: ”om det som hände i Latinamerika nu verkligen har hänt.”
Går man, till exempel, till Nicaragua kan man tycka precis hur illa, eller hur bra, man vill om att sandinisterna tog makten där med en revolution 1979. Det förändrar ändå inte det faktum att man störtade klanen Somozas brutala diktatur som USA stött i fyra decennier. Och lika sant är att den i morgontidningen hyllade presidenten, lejde diktatorns soldater – av vilka många var mördare och torterare – och kallade dem frihetshjältar, för att krossa det fattiga folk som åtminstone inledningsvis, precis som många i omvärlden, hoppades att rättvisa och välstånd äntligen skulle komma till den lilla centralamerikanska republik, som har oturen att existera på USA:s bakgård.
Länge förnekade också president Reagan att militärer från USA deltog i inbördeskriget i Nicaragua, men när sandinisterna lyckades skjuta ner ett stridsplan och tillfångatog piloten levande, visade det sig att också denna lögn, som så mycket annat i det här sammanhanget, var en lögn.
Jag tycker det är viktigt att ännu en gång påpeka ovanstående. Inte för att försvara ”den andra sidan” utan för att somligt av det som skett i öst, har sin motsvarighet på andra sidan Atlanten.
En stormakt är en stormakt är en stormakt…
Framförallt har det betydelse om vi vill förstå den felbedömning och den ständiga friseringen av sanningen, som gjort att vi hamnat i den utsatta situation där Sverige befinner sig nu och som makthavarna krampigt försöker hantera med dynamit istället för klokskap.
”Vi ser en mycket stor osäkerhet i den transatlantiska relationen och att den osäkerheten kommer att bestå länge, säger Ulf Kristersson.” (DN 26/3)
Det är väl knappt så att bläcket hunnit torka på dokumenten där vi sålde ut alliansfrihet och självständighet, till Nato och USA och just den transatlantiska länken hyllades som garanten mot fienden i öst.
Naiva, alternativt Putinkramare, kallades vi som tvivlade.
”Ett tomt skal”, sa Carl Bildt om Nato för ett par veckor sedan, när nu allt inte längre är som det alldeles nyss tycktes vara.
Så kan man också jonglera med sanningen. Man struntar i att kommentera att man totalt missbedömt framtiden och låtsas att man nu klokt genomför det nödvändiga, istället för att, med viss ödmjukhet, rannsaka sig själva och gå tillbaka till det säkerhetspolitiska läget i Sverige innan medlemskapet i Nato.
Nu föreslås istället den här pinsamma, och alldeles för hastiga, beslutsprocessen, kompenseras med en massiv militär upprustning – 300 miljarder kronor vill regeringen stödda av SD låna fram till 2035 – som kommer att gå ut över precis allt; från välfärd till natur, från rättvisa till nödvändiga infrastruktursatsningar.
För det handlar inte bara om själva krigandet. Det är ju allt materiel som går åt till den här på alla sätt kostsamma upprustningen. Allt som nu inte kan genomföras, som hade varit klokt att göra istället för de här vanvettigheterna.
En sak slår mig; nu upprustas det som det gör för att illusionen om Nato och USA sprack, men om vi inte gått med i Nato… hade vi då sluppit den här kompensationsupprustningen och kunnat fortsätta att leva i fred och leda nedrustningssamtal och istället stärka vår roll som förhandlare i konflikthärdar världen över?
Och, en sak till: har ni tänkt på att det är samma experter som nyss var tvärsäkra om nödvändigheten av Nato, och DCA som nu är lika säkra på att vi måste låna hundratals miljarder kronor under ett decennium för att bli militärt säkra?
Tvärsäkerhet föder, som sagt, trångsynthet. Sällan har det varit mer uppenbart. Aldrig har det varit lika farligt.
Om inte kriget kommer får vi se till att det kommer. Det tycks vara det som gäller med den politiken som regeringen – oftast med stöd från oppositionen – för nu.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen
