LEDARE | ”I förra veckan kom nyheten att Sverige missar samtliga klimatmål. Den som bryr sig allra minst om det är klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari. Hon vandrar bara leende vidare till nästa misslyckande.” (DN 14/4)
Så skriver Alex Schuman i morgontidningen och det han redogör för är förstås både pinsamt och illavarslande, men klimatet pratas det åtminstone om.
Naturen skiter vi i och blundar för att det ”klimatsmarta” alldeles för ofta är ”naturdumt”.
Kaffet har blivit dyrt och bensinen billig. Hur är detta möjligt? Och varför har förresten kaffet varit en lågprisvara så länge? Att oljepriset sjunker, beror väl knappast på att vi kör mindre bil nu än förr? Är det möjligen insikten om att en massiv övergång till elbil inte är möjlig, på grund av bristen på alla dessa mineraler som vi inbillade oss fanns runt hörnet? Nu släpps produktionen på igen.
Amazonas brinner – därför ökar kostnaden för en kopp kaffe – men varför brinner det? Klimatförändringar som beror på… utsläpp och vårt handhavande av naturen förstås. Och, skulle jag vilja tillägga, att vi ständigt struntar i sammanhangen, där även kaffeplockarnas arbetsvillkor måste ingå.
Att, som Schulman gör, ge sig på vår klimatminister är både att skjuta bollen i öppet mål och att strunta i den biologiska mångfalden, den av industrin styrda gröna omställningens ensidighet och vår obegripliga dyrkan av det ekonomiska systemet.
Naturligtvis har Pourmokhtari gjort sig förtjänst av den kritik hon får, men hon är blott en del av och en effekt av nyss nämnda systems sätt att prioritera, inte orsaken till dess födelse.
Lördagsmorgonen inleder jag med att lyssna på Ekots intervju med SGU:s – Sveriges Geologiska Undersökning – nytillträdde generaldirektör Anette Madsen.
Hennes syn på verkligheten är inte min. Jag är naturälskare. Madsen visar sig vara en gruvkramare. Hotet mot den biologiska mångfalden och hur skog förvandlas till virkesåkrar verkar ha gått henne förbi. ”Jag efterfrågar en mer balanserad debatt. Som det är nu så tenderar naturvärdena att gå före”.
Var och när, undrar jag och hör henne prata om kalken på Gotland.
”Ett aktuellt exempel på målkonflikten mellan miljö och gruvnäring, som generaldirektören själv lyft fram i en debattartikel i Dagens Industri, är den planerade nationalparken i Bästeträsk på Gotland. Där vill SGU se ett kalkbrott och Madsen kallar i Dagens Industri nationalparksplanerna för ”katastrofala”.” (SR 13/4)
När jag lyssnat färdigt på intervjun med Anette Madsen, tar jag mig an det skogsbolaget Holmens vd, Henrik Sjölund, skriver på DN-debatt.
”En annan skiljelinje är om främjandet av biologisk mångfald innebär att vi till varje pris ska skydda arter på lokal nivå eller om vi bör skapa goda förutsättningar för biologisk mångfald utifrån ett landskapsperspektiv för att skogen på så sätt ska kunna leverera fler nyttor.För mig är svaret självklart; skogen gör mest nytta när den brukas. Då kan träbaserade produkter ersätta fossila material inom byggande, förpackningar och energi – områden med mycket stora koldioxidutsläpp globalt. Det är här skogsindustrin gör verklig skillnad.” (DN 13/4)
Sjölund är inne på samma linje som Madsen. Regelverken är för krångliga när man vill utnyttja de svenska råvarorna. Det tar för lång tid att få tillstånd och för mycket skyddas.
Miljöcertifieringsorganet FSC:s svenska del har alltmer blivit en bromskloss för klimatomställningen, menar Sjölund och överväger, precis som SCA, att avbryta samarbetet.
Den som tvivlar på det jag skriver behöver bara gå in på, det av regeringen inrättade, Accelerationskontorets hemsida, för att se att det stämmer; ”Accelerationskontoret har fått tydligt uppdrag av regering att underlätta industrins gröna omställning med mandat att föreslå lösningar där långsamma processer och målkonflikter utgör hinder.”
Det pågår en intensiv kampanj där den natur som människan har sitt ursprung i och – ja, faktiskt – fortfarande är en del av, alltmer ska behandlas som ett råvarulager och där enstaka naturplättar blir museum över en svunnen tid.
Politiker, myndigheter och industri drar alltså åt samma håll. Omställning, försvar och – naturligtvis – den ekonomiska tillväxten, kräver att vi ökar utvinnande av allt från kalk och virke till sällsynta jordartsmetaller och uran (Madsen nämner det i intervjun) med allt mindre hänsyn till natur och den urkultur som drabbas.
När sedan skribenter, som Alex Schulman, sedan ständigt skriver om klimatet och lämnar växter, djur, skogar, sjöar och hav utanför samtalet, går det som det går.
Naturen blir en bisats och hamnar gång efter gång efter gång på sista plats:
Först den ekonomiska vinsten, sedan krigsindustrin, därefter konsumtionen i stort, så den gröna omställningen och klimatet och – som sagt – på sista plats: Naturen och den biologiska mångfalden.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen.
