Ska fler nå ett mer rättvist globalt system för migration och rörlighet, behöver människor inte bara tekniska lösningar utan ett skifte i tänkesätt och institutioner. Vi måste börja betrakta fri rörlighet som en globalt frihets- och rättvisefråga och erkänna att passet, så som det fungerar idag, är ett privilegium, inte en rättighet, skriver Vladan Lausevic i denna essä.
ESSÄ | När människor talar om migration, globalisering och internationella relationer, är det få föremål som säger lika mycket om ojämlikhet som passet. Som professorerna Luuk van der Baaren och Dimitry V. Kochenov visar i sin artikel “The Power of Passports: How Paper Booklets Became Tools of Global Stratification” (Migration Policy Institute), har passet utvecklats från att vara ett mindre viktigt dokument till att bli som ett starkt verktyg för kontroll, diskriminering och hierarkisk ordning.
I grunden handlar ens pass bland annat om regler och möjligheten att röra sig som i teorin borde vara en mänsklig rättighet, men i praktiken blivit en mer privilegierad sak. Ett pass som från ett EU-land som Sverige möjliggör relativt fritt och öppet rörlighet medan ett pass från till exempel Somalia begränsar individen väldigt mycket. Det finns argument och åsikter i stilen att passet inte är ett neutralt system för identifikation för alla människor eftersom ens pass fungerar i praktiken likt global apartheid och segregation.
Professorerna Luuk van der Baaren och Dimitry V. Kochenov understryker i sin analys att dagens internationella passystem är en modern form av global social uppdelning. Deras text visar hur passet, i egenskap av bärare av både juridisk och symbolisk makt, har blivit ett instrument som reproducerar ojämlikheter snarare än minska dem. Dom pekar särskilt på hur statslösa personer, flyktingar och migranter drabbas hårdast av dagens ordning.
Samtidigt påminner dom om att pass inte bara handlar om gränskontroll utan om identitet och tillhörighet. Något som stater genom passet tilldelar eller tvingar på individen genom definitioner av kön, ursprung och medborgarskap. Genom att kontrollera vem som får ett pass och vilka pass som erkänns, kontrollerar stater i praktiken vem som får rätten att röra sig och vem som inte får det.
Detta system gynnar dom redan privilegierade eftersom rika individer kan köpa sig in i medborgarskap, skaffa “golden visas” eller specialpass genom investeringsprogram eller diplomatisk status. Samtidigt stängs miljontals fattiga, särskilt från Afrika och Asien, ute genom godtyckliga, diskriminerande och även kulturistiskt färgade regler, visumkrav och administrativa hinder. Miljontals människor får inte ens chansen att söka asyl på ett rättssäkert sätt och än så länge finns det inget formellt globalt medborgarskap.
Samtidigt står mänskligheten idag inför en teknologisk revolution som skulle kunna förändra detta. Med hjälp av bland annat blockkedjeteknik och decentraliserade digitala identitetslösningar finns det redan idag möjlighet att skapa former av digitalt globalt medborgarskap. Dessa system, där individen själv äger sin identitet och kan röra sig och samarbeta globalt utan statliga pass.
Men den politiska och sociala viljan att förändra den nuvarande ordningen saknas fortfarande i större mening. Nationella gränser och identitetsbaserad exkludering fortsätter att dominera trots att den i praktiken ofta är ett hinder för både frihet och säkerhet. Till exempel är stödet för högerextrema partier ofta starkare bland medelklasspersoner som tänker utifrån “frihet för mig, inte för dig” beroende på vilka grupper en ogillar och hatar.
Ska fler nå ett mer rättvist globalt system för migration och rörlighet, behöver människor inte bara tekniska lösningar utan ett skifte i tänkesätt och institutioner. Vi måste börja betrakta fri rörlighet som en globalt frihets- och rättvisefråga och erkänna att passet, så som det fungerar idag, är ett privilegium, inte en rättighet.
***
Vladan Lausevic, samhällsdebattör
