KRÖNIKA | Att vara för ett svenskt medlemskap i EMU är inte lika dumt 2025 som det var 2003. Det är dummare.
Vi lever i en farligare tid nu än de flesta av oss klarade att förutse då, för tjugotvå år sedan, när vi röstade om EMU. Klimatförändringarna har gått snabbare och konsekvenserna av miljöförstöringen blivit större än dåtidens varningar sa. Det påverkar skördarna och matpriserna, det göder konflikter och tvingar människor på flykt, det spelar sannolikt in i den geopolitik som ger krig i vår direkta närhet och det har fyllt politiken med rädsla. Och rädda människor är som bekant dåliga demokrater. En auktoritär våg väller fram och gör länder som redan var diktaturer alltmer hårdföra, tvingar nyvakna demokratier tillbaka till diktatur och utmanar de mest stabila demokratier världen känt.
Jag tror på värden som människans autonomi och frihet, ett okränkbart människovärde och viljan till solidaritet, därför att jag är övertygad om att det formar en behagligare värld att leva i än alternativet. Men i den värld vi lever i nu handlar detta inte längre bara om vad som gör livet mer värt att leva, utan också om att överleva. En värld där var och en är för sig själv, där varje land stänger sig mot omvärlden, där miljardärerna skyddar sina jättelika pengabingar medan vi andra ser drömmar krossas i ekonomisk härdsmälta och lämnas att slåss om smulorna – ja, en sådan värld kan inte möta de problem ett kapsejsat ekosystem ställer till med.
Därför behöver vi inte mindre, utan jättemycket mera demokrati. Upplevelsen av att kunna ta itu med problem tillsammans, istället för att vara lämnad själv. Att bli behandlad som en ansvarstagande vuxen, inte billig röstboskap. Varje talang och innovation som kan rädda oss måste tas tillvara, inga fler tänkare får ruttna i fängelseceller, inga barn slösas i gängkrig.
Så vad har detta att göra med EMU? Jo, frågan är ju: varför vänder sig inte fler till demokratin när vi står inför det största gemensamma hot vi mött som människor? Varför ger så många på förhand upp om att detta kan lösas tillsammans?
På detta finns två svar.
För det första upplever många, på ganska goda grunder, att demokratin inte är deras. Oavsett valresultat tycks utvecklingen gå åt samma håll: större orättvisor, ökad ojämlikhet. Vi har blivit ombedda att hoppas, men den här sidan millennieskiftet har de flesta förhoppningar om framtiden grusats. Även om befolkningen aldrig varit så välutbildad, upplever fler att de inte kan påverka det gemensamma. Politikerna blir löftesmaskiner som säljer en väl paketerad vara, samhället en krånglande och allt sämre finansierad serviceapparat.
För det andra innebär själva ojämlikheten i sig att människors tillit minskar. Ju mer vi lever i olika ekonomiska världar, desto mindre förstår vi av varandra. Segregationen tilltar. En del av befolkningen slits ut i allt osäkrare anställningar eller i arbetslöshet. En annan del lämnas att oroa sig över räntor på jättelån som krävts för att köpa det som kopplas till att ha ett lyckat liv. Alltmedan några få tjänar de stora vinsterna på att pensioner placerats på börsen, välfärden privatiserats och skatterna sänkts. Alltihopa dopas av att lyxen visas upp som normalitet på techmiljardärernas plattformar.
Dessa båda problem är helt grundläggande för oss som tror att kriserna vi nu möter kräver gemensamma svar. Vi måste återvinna tron på demokratin för att demokratin ska kunna vara svaret på en alltmer hotfull samtid. Och dessa båda problem är EMU ingen lösning på, utan snarare orsak till.
Maktcentraliseringen har urholkat människors möjlighet att påverka. Att flytta också makten över penningpolitiken till några få ickevalda i Frankfurt är att göra mer av det som misslyckats. Varje verktyg vi nu ger till EU kan i morgon vara i händerna på de politiska krafter som lever av människors misstro och oro. EMU:s själva konstruktion innebär att länder får svårare att möta ekonomiska kriser. Riksbanken förtjänar knappast höga betyg för hur de skött de senaste decennierna, men utan möjlighet till ränta och penningpolitik som anpassas efter svenska förhållanden får vågorna på marknaden betalas av än fler arbetslösa och än större nedskärningar i det gemensamma.
Det är det sista vi har råd med.
