LEDARE | ”Nygamle vd:n Håkan Samuelsson ska sparka personal och spara 18 miljarder kronor, men trots det föll aktien.” (DN 30/4) Jag läser meningen, om kursfallet på Volvoaktien, i morgontidningen flera gånger. Försöker genomskåda orden. Prövar min tolkning, men varje gång når jag samma slutsats. I allt som sker är det, det ekonomiska systemet som går före allt annat. Arbetarna har ingen betydelse, mer än som utökare av vinstmarginalen. Skribenten är förvånad; denna gång hjälper det inte ens att sparka personal för att säkra aktieägarnas vinster och inte heller massiva besparingar har någon effekt.
”Trots det föll aktien.”
Dessa fyra ord avslöjar i all sin enkelhet att inget får hota vinsterna, tillväxten, konsumtionen och den rådande världsordningen. Här handlar det om tullar, var bilarna ska produceras och hur man ska göra det till så låga kostnader som möjligt.
”Under förra året uppgick de sammanlagda militära utgifterna världen över till 2 718 miljarder dollar, nästan 30 000 miljarder svenska kronor, enligt en rapport från Sipri.” (SvD 28/4) I Europa – inklusive Ryssland – ökade utgifterna med 17 procent.
Med vad är det som ska uppnås? Fred? Global rättvisa? Skulle inte tro det… Det som är hotat är det rådande världsordningen. Med demokrati och frihandel, påstås det. Att det är den ”rådande världsordningen” som ska räddas är nog sant, men lika sant är att frihandel bara är till för det starka, att demokrati även det är ett relativt begrepp när det bestående är i gungning och att det i själva verket är de koloniala strukturer som grundlades redan på 1500-talet som är hotade.
Så medan vapenfabrikerna går på högvarv och krigen blir allt brutalare; ”Trots detta ingen fred.” Samma värdehierarki råder när bilindustrin – och andra företag – talar om klimatet. Man skulle ju vilja att man i styrelserummen diskuterade utifrån att ”det som är bra för klimatet är bra för naturen”.
Icke så… ”Om det är bra för ekonomin, gör vi något för klimatet” lyder resonemangen. Utifrån det föddes den märkliga idén om ”grön tillväxt”. Naturen och den biologiska mångfalden har aldrig haft någon plats här. Inom storindustrin har man länge flyttat företag för att komma åt billig arbetskraft, fördelaktigare tullregler och slippa skatter som gynnar de många på bekostnad av de fås förmögenhetstillväxt.
Nu är det naturen och urfolken som får stå tillbaka när jakten på råvaror till den gröna omställningen rullar igång på allvar. Skogar skövlas. Urfolk drivs undan. Arter hotas.
”Trots det fortsätter klimatförändringarna. Trots det stiger temperaturen.”
Så var ska vi börja någonstans nu när allting tycks bakvänt? En gång byggde vi landet och arbetade för att få det bättre. Nu sparkas anställda för att rädda börskurserna, samtidigt som politikerna måste ”skapa jobb”, för att människor ska ha råd att konsumera de nödvändigheter som nu kan produceras med maskiner och robotar.
Kampen för fred och nedrustning har förvandlats till en strid om så mycket vapen så snabbt som möjligt och ett ständigt gödande av konflikter, eftersom bägge parter agerar enligt precis samma destruktiva agenda. Naturen struntas det i. Man låtsas värna klimatet, men i själva verket är det även inom den ”omöjlighet” som kallas grön tillväxt, samma börskurser, samma tillväxt, samma konsumtionsmönster och samma globala världsordning som värnas.
Så, återigen, var ska vi börja? Det finns naturligtvis inte några lätta vägar att gå, men vi måste genomskåda språket, det som sägs. När man räknar med aktien ska stiga för att folk sparkas, låter det i mina hockeyintresserade öron som att förvänta sig att det lag som släpper in flest mål vinner. Samma sak med den brutalt snabbt eskalerande militära upprustningen över hela världen; hur ska den kunna leda till stabilitet? Hur ska den kunna minska riskerna för framtida, än värre, krig? Hur ska den globala rättvisa som är nödvändig för freden, kunna bli verklighet om alltmer resurser läggs på vapen?
Och i all denna dödligt giftiga soppa har förstås naturen och den biologiska mångfalden inte någon plats annat än som produkter som används ömsom för människans överlevnad och ömsom för att förstöra våra vackra planet så snabbt som möjligt. När vi så genomskådat vad som sägs, som att krig och upprustning leder till ännu mer krig och inte till fred, behöver vi tänka igenom – som människa och som mänsklighet – vad det är för värld vi vill leva i.
Annars kommer vi, för att raljera en smula över det inledande citatet och med ekonomiskribenten i fråga, så småningom att utbrista: trots överkonsumtionen, trots alla krigen och trots förstörandet av naturen, räddade vi inte vår planet. Det är precis så dumt som det låter, men så fungerar logiken idag. Och vi köper det…
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen
