LEDARE | ”Sex nya ammunitionsfabriker, upp till tolv nya kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar, en satsning på drönare och en ny målsättning att försvarsutgifterna ska nå 3 procent av BNP. Det lovade den brittiska premiärministern Keir Starmer på måndagen. Men i oppositionen tycker man att upprustningen går för långsamt.” (DN 3/6)
Storbritannien rustar för krig. Det är uppenbart och precis som i Sverige råder det en enighet i det offentliga samtalet om att det är den enda vägen; kosta vad det kosta vill.
Vår egen försvarsminister Pål Jonsson menar att Sverige är redo för att satsa fem procent av BNP på militären:”Vi står redo för att axla ansvaret, säger han till Bloomberg i samband med det internationella försvarsforumet Shangri-la.” (Omni 31/5)
Att ha en avvikande uppfattning i det militärglorifierande samhälle vi nu lever i kostar på. Ansvar är att upprusta. Att tala fred, förhandlingar och – hemska tanke – nedrustning anses i sin tur utgöra ett hot mot demokrati och den världsordning som byggts upp och förstärkts sedan andra världskriget, men som har sina rötter i 1500-talets kolonialism.
Och makthavarna, vapenindustrin och experterna gör vad de kan för att underblåsa den rädsla som, naturligtvis, till viss del är befogad, men som samtidigt om den ytterligare förstärks riskerar att leda till många år av väpnade konflikter, motsättningar och naturförstörelse.
”En vag målsättning om att höja försvarsutgifterna till 3 procent år 2034, det räcker inte, det är som att vi 1938 hade bett Adolf Hitler att vänta med att angripa oss till 1946”, säger den tidigare arméchefen Richard Dannat i samma text i morgontidningen och gör sig till tals för den brittiska opposition som menar att upprustningstakten är alldeles för långsam.
Och det är klart; vem kan invända mot att det var fel att stoppa Nazi-Tyskland och Hitler? I det åsiktsfacket vill man ju inte hamna, även om nu dagens situation är en annan än den var i slutet av 1930-talet och att det sättet att argumentera förvisso gynnar vapenindustrin, men knappast vår planets framtid som verkligheten ser ut idag.
Det fråga som måste ställas i sammanhanget och det med eftertryck är varför vi inte förbereder oss för fred, följt av en undran om varför det anses suspekt att tala om saker som nedrustning, fredsförhandlingar eller kärnvapenförbud.
”Länder skulle samarbeta och rusta ned. Den allra första resolutionen från FN:s generalförsamling 1946 uppmanade till avskaffande av kärnvapen och alla andra massförstörelsevapen. Idag diskuteras kärnvapen allt oftare som ett skydd, snarare än att deras existens utgör ett hot mot hela världens säkerhet”, skriver Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, i en krönika publicerad i Dala-Demokraten den 6 maj, med anledning av det gått 80 år sedan andra världskriget var över.
”Aldrig mer”, utropade världens ledare och i den andan grundades FN.
”Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den”, menade
Tage Danielsson och om de orden var giltiga när han yttrade dem på FN-dagen 1982, är de – med tanke på hur mycket större kapacitet massförstörelsevapnen har nu – än mer relevanta idag.
Länder skulle samarbeta och rusta ned, skriver Bergeå och uttryckt på annat vis skulle man kunna säga att man, med början 1945, förberedde sig för fred.
Och det handlade inte bara om vapen och vapnens avskaffade. Satsningar på hälsa, på barnen, på mänskliga rättigheter, på naturen och på kulturarv följde.
Enligt min mening borde vi nu, istället för den ensidiga satsningen på militär upprustning, fundera över vad som inte var tillräckligt i det fredsarbete som inleddes 1945 och förbättra det istället för att förkasta det. Hur ska vi få ett FN som bättre lever upp till målsättningarna? Hur ska vi få fler att inse att det är effektivare att lägga resurser på hälsa, sjukvård, rättvisa, naturvård och utbildning om det är red man vill uppnå? Hur vi ska återupprätta det fria samtal som är nödvändigt, om man ska kunna ha en från normen avvikande åsikt utan att kallas Hitlervän eller Putinkramare?
Det fruktansvärda som nu pågår i Gaza borde utgöra tillräckliga bevis för vad som händer när orättvisorna är groteska, förmågan att samtala obefintlig och tillgången till vapen gränslös.
För att återvända till Tage Danielsson, vill jag göra en liten invändning. Jag menar att den globala – och nationella – rättvisan måste komma först, annars får vi aldrig någon hållbar fred. Och utan hållbar fred, blir det inga resurser över till att värna den natur och den biologiska mångfald som är en förutsättning för att hejda de av människan orsakade klimatförändringarna.
Det måste bli slut på den trångsynta, destruktiva och tondöva förberedelsen för krig. Det är fred vi behöver och det är fred vi ska förbereda oss för.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen
