Efter presidentvalet i Venezuela den 28 juli 2024 har övergreppen mot regimkritiker trappats upp. Enligt Amnesty International används påtvingade försvinnanden i stor skala som ett verktyg för politisk förföljelse – ett brott mot mänskligheten som saknar preskriptionstid.
VENEZUELA | I en ny rapport varnar Amnesty International för att de venezuelanska myndigheterna intensifierat en systematisk kampanj mot oliktänkande, där påtvingade försvinnanden spelar en central roll. Organisationen har dokumenterat 15 fall mellan valet den 28 juli 2024 och 15 juni 2025 – varav 11 personer fortfarande är försvunna. Rapporten, Detentions without a trace: The crime of enforced disappearance in Venezuela, pekar ut detta som ett led i en bred och strukturerad attack mot civilbefolkningen, vilket enligt internationell rätt utgör brott mot mänskligheten.
Försvinnandena sker ofta utan rättslig grund, i hemlighet och under förhållanden där offrens vistelseort eller öde inte avslöjas för familjemedlemmar eller juridiska ombud. Många av de drabbade är politiska aktivister, oppositionsmedlemmar, journalister eller personer som på annat sätt uttryckt kritik mot regeringen. I flera fall tyder uppgifter på att offren har utsatts för tortyr eller annan grym behandling – något som kan användas för att tvinga fram ”bekännelser” eller belastande vittnesmål.
Amnesty konstaterar att de ansvariga myndigheterna i många fall är säkerhets- och underrättelsetjänster som generaldirektoratet för militär kontraspionage (DGCIM), den bolivarianska nationella underrättelsetjänsten (SEBIN) och det bolivarianska nationalgardet.
Enligt Agnès Callamard, generalsekreterare för Amnesty International, är brotten både brutala och djupt traumatiserande för de anhöriga:
– Återigen visar de venezuelanska myndigheterna att deras grymhet inte känner några gränser. Påtvingat försvinnande innebär att man inte vet var ens familjemedlem befinner sig, vilket tillstånd de befinner sig i, eller ens om de lever eller är döda. Det är ett brott som sätter den påtvingade försvunna personens liv och integritet i allvarlig fara och utsätter deras familj för ständigt lidande, präglat av osäkerhet, ångest och daglig plåga av att lämnas att undra var deras älskade befinner sig, säger Agnès Callamard i ett pressmeddelande.
Rapporten visar att rättssystemet i Venezuela i många fall används för att legitimera dessa övergrepp. Det handlar bland annat om hemliga förhör, domstolar utan oberoende – som de så kallade ”antiterror-domstolarna” – samt införandet av offentliga försvarare som inte agerar i klienternas intresse. Habeas corpus-förfaranden (skydd mot godtyckliga frihetsberövanden) ogiltigförklaras de facto, och åklagarmyndigheten instrumentaliseras för att driva på politisk förföljelse.
De brott som dokumenterats strider inte bara mot Venezuelas egna lagar, utan också mot internationella konventioner. Det råder inga undantag för förbudet mot påtvingade försvinnanden – inte ens under förevändning av att bekämpa terrorism eller försvara nationell säkerhet.
– Det internationella samfundet kan inte normalisera eller ignorera människorättskrisen i Venezuela. Omfattningen och allvaret av de brott som begåtts i landet – särskilt människors påtvingade försvinnanden – måste väcka världens samvete och driva internationell rättvisa till handling. Som ett internationellt brott medför det inte bara statens ansvar, utan också det straffrättsliga ansvaret för de enskilda tjänstemän som begår det, säger Callamard.
Situationen har förvärrats sedan det omtvistade presidentvalet i juli 2024, där Nicolás Maduro utropades som vinnare trots omfattande anklagelser om oegentligheter. Efter valet ökade repressionen kraftigt. Minst 25 personer dödades i samband med protester, över 2 200 greps godtyckligt, och hundratals misstänks ha försvunnit.
Särskilt uppmärksammat är hur regeringen använder påståenden om utländska konspirationer för att rättfärdiga gripanden. Efter valet meddelade myndigheterna att över 150 ”utländska legosoldater” gripits. Amnesty International har dokumenterat flera fall där frihetsberövanden verkar ha motiverats enbart av personens nationalitet.
– Vi påminner alla tjänstemän som kan vara inblandade i påtvingade försvinnanden – inklusive av utlänningar – om att förbudet mot detta brott är absolut och inte tillåter undantag, inte ens i kampen mot förmodad ’terrorism’. Påtvingat försvinnande är ett brott enligt internationell rätt utan preskriptionstid, säger Agnès Callamard.
I de granskade fallen var det inte bara gripandena som skedde utan rättsligt stöd – även det fortsatta frihetsberövandet följdes av rättsliga mekanismer som förstärkte intrycket av en rättsstat, men i själva verket dolde godtyckliga och olagliga processer. Detta inkluderar bland annat beslut i domstolar som saknar oberoende, tillsättning av försvarsadvokater som inte försvarar sina klienter, och användning av tortyr för att framtvinga ”erkännanden”.
Amnesty pekar nu på behovet av att Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och domstolar i länder med universell jurisdiktion öppnar brottsutredningar mot höga venezuelanska tjänstemän. Brotten som begåtts – inklusive försvinnanden, tortyr och olagliga frihetsberövanden – omfattas av internationell rätt och preskriberas inte.
Påtvingat försvinnande
Amnestiforskningen bygger på internationell människorättslagstiftning, enligt vilken tre element måste vara kumulativt närvarande för att ett påtvingat försvinnande ska kunna fastställas: (1) frihetsberövande av en person; (2) av statens ombud, eller personer som agerar med statens tillstånd, stöd eller samtycke; (3) officiellt förnekande av frihetsberövandet eller döljande av den frihetsberövade personens öde eller vistelseort.
Den internationella konventionen till skydd för alla personer mot påtvingade försvinnanden definierar påtvingat försvinnande som ”gripande, kvarhållande, bortförande eller annan form av frihetsberövande av statens ombud eller av personer eller grupper av personer som agerar med statens bemyndigande, stöd eller samtycke, följt av en vägran att erkänna frihetsberövandet eller av döljande av den försvunna personens öde eller vistelseort, vilket placerar en sådan person utanför lagens skydd”.
Den interamerikanska konventionen om påtvingade försvinnanden av personer definierar det på ett mycket liknande sätt som ”handlingen att beröva en person eller personer hans eller deras frihet, oavsett sätt, utförd av statens ombud eller av personer eller grupper av personer som agerar med statens bemyndigande, stöd eller samtycke, följt av en avsaknad av information eller en vägran att erkänna detta frihetsberövande eller att lämna information om var personen befinner sig, varigenom dennes möjlighet att tillgripa tillämpliga rättsmedel och processuella garantier hindras.”
I september 2018 inledde åklagarmyndigheten vid ICC en preliminär utredning om eventuella brott mot mänskligheten som begåtts i Venezuela. Denna utredning, som inleddes på begäran av den dåvarande åklagaren, stöddes 2018 av en hänskjutning från sex konventionsstater till domstolen: Argentina, Kanada, Colombia, Chile, Paraguay och Peru, vilka senare anslöt sig av Uruguay och Ecuador 2024 respektive 2025. År 2020 drog åklagarmyndigheten slutsatsen att det fanns rimliga skäl att utreda brott mot mänskligheten sedan åtminstone april 2017.
För närvarande utreder ICC brott mot mänskligheten i form av frihetsberövande eller annat allvarligt berövande av fysisk frihet; tortyr; våldtäkt, sexuellt slaveri, tvångsprostitution, tvångsgraviditet, tvångssterilisering eller någon annan form av sexuellt våld av jämförbar allvarsgrad; och förföljelse av en grupp eller kollektivitet med egen identitet baserad på politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, könsmässiga eller andra skäl som allmänt erkänns som oacceptabla.
Amnesty International