Human Rights Cities är städer som formellt lovar att agera enligt internationella människorättsnormer. Idén föddes på 1990-talet och praktiseras idag från Rosario i Argentina till Lund i Sverige. I praktiken handlar det om att låta mänskliga rättigheter styra beslut om allt från bostäder och klimat till inkludering och delaktighet. Målet är att på det sättet skapa mer rättvisa, demokratiska och hållbara städer även när nationella regeringar brister.
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER | Fler än hälften av världens människor bor idag i städer. När regeringar på många håll backar från sitt ansvar om mänskliga rättigheter, ofta pressade av ekonomiska kriser och auktoritära processer, har flera städer blivit viktigare för invånarnas rättigheter. Begreppet Human Rights City (HRC) handlar om just att en stad fungerar enligt internationella människorättsprinciper.
Idén om HRC presenterades första gången 1993 på Världskonferensen om mänskliga rättigheter. Sex år senare, 1999, blev Rosario i Argentina världens första stad att formellt anta titeln. Sedan dess har rörelsen spridits till städer som Barcelona i Spanien, Gwangju i Sydkorea, Eugene i USA och Jakarta i Indonesien. I Sverige blev Lund pionjär 2018, följt av Piteå 2020.
Principer och processer med HRC sker bland annat genom initiativ från en borgmästare och kommunledning, eller genom civilsamhället och medborgarinitiativ. Ofta bygger det på ett gemensamt åtagande mellan politiker, lokala församlingar, föreningar, näringsliv och andra aktörer i staden. Målet är bland annat att internationella normer, som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, ska vara ledande för allt från stadsplanering till sociala insatser.
I praktiken kan arbetet i en HRC se olika ut. Vissa städer fokuserar på specifika områden som bostadsrättigheter, flyktingar eller klimatfrågor. Andra väljer att låta människorättsperspektivet genomsyra hela den kommunala verksamheten. Det kan handla om att granska beslut och budgetar ur ett rättighetsperspektiv, att aktivt motverka diskriminering, att stärka medborgarnas inflytande eller att delta i FN:s granskningar för att hålla sig själva ansvariga.
En viktig tanke bakom HRC är att koppla ihop det lokala med det globala. Genom att både mobilisera människor i staden och använda internationella normer kan man skapa ett tryck i två riktningar, dels uppåt mot nationella myndigheter och dels nedåt mot konkret förändring i vardagen. Organisationer som Human Rights Cities Alliance och Raoul Wallenberg-institutet arbetar med att stödja städer i det arbetet, bland annat genom utbildningar, rådgivning och nätverkande.
Human Rights Cities visar att våra rättigheter bör vara en levande del av vardagen i hur vi utvecklar städer, fördelar resurser och samarbetar med varandra. När nationella regeringar tvekar eller vänder ryggen åt rättighetsfrågorna kan städer vara platser där demokratin blir mer inkluderande och delaktigheten ökar. På det sättet kan fler kommuner och städer vara en del av global rörelse som bidrar till att hantera olika problem och utmaningar i vår värld.
