USA kollapsar inte för att det är unikt trasigt. Det kollapsar för att det är en stat som vilken annan som helst, sårbar för samma korruption, elitförfall och förlust av legitimitet som har fällt otaliga system tidigare, skriver Bradley Blankenship.
ESSÄ | Efter åratal av rapportering från postauktoritära stater ser jag nu samma mönster i min egen bakgård – där rättvisan har kollapsat, sanningen är undertryckt och makten inte längre står folket till svars.
Jag har sett efterdyningarna av kollapsade nationer – nu ser jag det hända här.
Som journalist och analytiker har jag tillbringat de senaste åren med att bo och rapportera i regioner som har genomgått massiva politiska förändringar. Jag bodde i flera år i Tjeckien, där jag träffade många människor med direkta kopplingar till sammetsrevolutionen. Jag promenerade på Prags gator med dem som en gång ockuperade dem i protest. Jag studerade ryska språket, reste mycket genom det tidigare östblocket och lyssnade noga på överlevarna från misslyckade regimer – de som minns den långsamma upplösningen av auktoritet, förtroende och sanning.
Jag har också tillbringat avsevärd tid i Sydamerika, där jag bevittnade en helt annan sorts kollaps – och återfödelse. I Bolivia pratade jag med tjänstemän och journalister som upplevde kuppen 2019 och såg sitt land kämpa sig tillbaka till demokrati. Jag har vandrat med samhällen som förstår, på nära håll, hur imperier och juntor kollapsar – och hur människor organiserar sig i spillrorna.
Nu tror jag att det här landet håller på att kollapsa.
Inte på det dramatiska Hollywood-sätt vi brukar föreställa oss – det finns inga stridsvagnar på gatorna, inga mörkläggningszoner eller matköer. Men det jag bevittnar nu i norra Kentucky, genom mitt arbete med Northern Kentucky Truth & Accountability Project (NKTAP), är omisskännligt: en långsam institutionell implosion. Och det speglar vad jag har sett i misslyckade eller fallerande stater runt om i världen.
I norra Kentucky har jag avslöjat ett nätverk av korruption som sträcker sig över brottsbekämpande myndigheter, åklagarmyndigheter, domstolar och lokala medier. Jag har dokumenterat hur visselblåsare tystas, offentliga register nekas och brottmål manipuleras för att skydda de mäktiga.
Polisen ignorerar trovärdiga mordledtrådar. Åklagare begraver bevis. Domstolar utfärdar beslut utan förhör. Och journalister – vissa av rädsla, andra av medverkan – vägrar att rapportera sanningen. I mitt eget fall har jag mött obstruktion, hot, riktade trakasserier och repressalier bara för att jag undersökt vad vilket anständigt system som helst borde ha undersökt självt.
Styrelsestrukturerna står fortfarande kvar. Byggnaderna är fortfarande öppna. Men rättsstatsprincipen har kollapsat till allt utom namnet. Det som återstår är teater – en simulering av rättvisa som fungerar för att bevara makten, inte tjäna allmänheten.
Det här handlar inte bara om norra Kentucky. Det är ett mikrokosmos. Jag har kontakt med kollegor runt om i landet – utredare, reportrar, före detta tjänstemän – och jag hör samma historia om och om igen:
- Hela statliga myndigheter fångade i privata intressen
- Lokala myndigheter ignorerar lagar om offentlighet
- Visselblåsare har fått repressalier utan rättsmedel
- Domare som dömer från förseglade akter utan tillsyn
- Folkhälsopolitik formas av ideologi, inte vetenskap och
- Oberoende journalistik urholkad, köpt eller svartlistad
Vi befinner oss i en tid av massivt epistemiskt misslyckande, där sanningen själv är destabiliserad och makten inte längre svarar mot förnuft, lag eller fakta.
Det kommer inte med en smäll. Det kommer med:
- Den tysta vägran att utreda trovärdiga brott
- Den stadiga normaliseringen av laglöshet
- Upplösningen av det allmänna förtroendet och
- Framväxten av parallella system för sanningssägning och rättvisa
Det här är vad jag har sett förut. I Prag. I La Paz. I de splittrade republikerna i det forna Sovjetunionen. Det börjar när de officiella ansvarsskyldighetskanalerna inte längre fungerar – och folket måste bygga sina egna.
Det är vad jag gör med Northern Kentucky Truth & Accountability Project. Vi dokumenterar. Arkiverar. Pratar med offer. Avslöjar offentliga handlingar som lokala tjänstemän försökt begrava. Vi skapar ett folkarkiv – en levande dokumentation av en regim i nedgång.
För när institutioner slutar säga sanningen, är den enda vägen framåt att säga den själva.
Jag brukade tro att Amerika var ”annorlunda” – att vår rättstradition, vårt konstitutionella system och våra medborgerliga institutioner skulle skydda oss från den typ av kollaps som jag såg utomlands. Jag tror inte längre på det.
USA kollapsar inte för att det är unikt trasigt. Det kollapsar för att det är en stat som vilken annan som helst, sårbar för samma korruption, elitförfall och förlust av legitimitet som har fällt otaliga system tidigare.
Frågan är inte om kollaps sker. Det gör det. Frågan är vad vi gör efter att vi accepterat den verkligheten.
Vi kan låtsas att detta bara är ”polarisering”. Vi kan intala oss själva att om vi bara väntar på nästa val kommer pendeln att svänga tillbaka. Eller så kan vi erkänna sanningen: Våra institutioner är inte längre kapabla till självkorrigering. Det betyder att bördan av ansvarsskyldighet, sanningssägande och rättvisa nu faller på oss – på journalister, organisatörer, visselblåsare och vanliga människor med modet att säga: nu räcker det .
Jag har sett vad som händer när folk organiserar sig. Jag har också sett vad som händer när de inte gör det.
Och jag säger er: Nu är det dags att välja.
***
Bradley Blankenship är en amerikansk grävande journalist, krönikör och forskare som har bott och rapporterat i Centraleuropa, Sydamerika, Asien och USA. Han har arbetat med internationella medier och genomfört djupgående rapportering om demokratiskt tillbakagång, offentlig korruption och civila motståndsrörelser.
Texten har tidigare publicerats av Common dreams.
