LEDARE | Strax innan jag somnar lyssnar jag till delar av den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyjs tal i FN på min gamla transistorradio.
Det är hårt, oförsonligt och han pratar om en värld där alla stater måste vara starka och där styrka innebär väl beväpnade.
Med tanke på vad Ukraina utsatts för de senaste åren, är hans ord, i det sammanhanget, möjligen förståeliga och alldeles nyss har ju Donald Trump dessutom sagt att det är möjligt för Ukraina att vinna kriget, få tillbaka de områden man förlorat och även då Krim, som man blev av med 2014.
Vad Trump egentligen menar är det dock, som vanligt, ingen som vet.
Samtidigt talas det allt oftare om territoriella kränkningar och Polens president Donald Tusk har sagt att man inte kommer att tveka att skjuta ner ryska stridsflygplan eller drönare om de kränker landets luftrum igen. Tonen hårdnar, och i och med det ökar också riskerna för misstag i stunden, när man ska visa sig bestämd och handlingskraftig.
Allting känns, minst sagt, explosivt.
I Sverige har vi nu en försvarsbudget på 143 miljarder kronor, att jämföra med 75 miljarder kronor 2022, och det talas ständigt om kommande krig och attacker, utveckling av alltmer avancerade vapen och precis som Zelenskyj, om nödvändigheten av militär råstyrka.
Sedan går det förstås inte, mitt i allvaret, att låta bli att dra på munnen åt det svenska försvaret har problem med att klä sina soldater, eftersom man beställt för små uniformer (DN 25/9).
Jag kommer att tänka på den unga kvinnan som under min samtalsföreläsning på Bacchi Syre i Stockholm förra veckan, undrade var gränsen för militär upprustning går.
En synnerligen relevant fråga, eftersom ingen längre pratar fred, nedrustning, möten, natur, rättvisa eller försoning.
Donald Trump hånade i sin tur FN för oförmågan att skapa fred i sitt tal i samband med att organisationen fyller 80 år och samtidigt blockerar USA allt i säkerhetsrådet som skulle kunna minska våldet i Gaza.
Drömmen om fred är i somliga sammanhang inte ens en dröm längre.
Som sagt, Zelenskyjs hårda ord må vara begripliga, men om man tittar på utvecklingen ur ett annat perspektiv är det makabert det som nu pågår.
Samtidigt som vi hjälper Ukraina med vapen, handlas det olja och gas med Ryssland så att de har råd att fortsätta med sin upprustning. Resultatet är förstås att kriget kan fortsätta dag efter dag, månad efter månad, år efter år.
Det börjar närma sig fyra år nu sedan Ryssland invaderade Ukraina och med tanke på de minimala framgångar som nåtts med att stoppa kriget med vapen och hur många som fått och får lida, är det väl snart dags att spela ut det fredskort som gång efter gång hånats av dem som kallar sig realister.
Ser man globalt på utvecklingen, binds de resurser som kunde använts till att skapa rättvisa och skydda den biologiska mångfalden till vapen som istället leder utvecklingen i motsatt riktning.
Det är enfaldigt, kontraproduktivt och livsfarligt. Vi förstör och förgör och kallar det utveckling.
Jag hittar ett foto från 2018 i mitt bildarkiv och väljer att avsluta dagens text med en återkoppling till Sara Lidman och funderingarna kring hur allt det vackra kring mitt gamla hus kan existera samtidigt som jakten på makt och rikedom i allt snabbare takt förstör vår fantastiska planet.
”Och jag stod ensam kvar på gårdsplanen och tänkte på den lilla, stora Wärlden, den gudomligt vackra och den satanistiskt fula och blev rädd vid tanken på att gårdsplanen och jag var en del av den världen.” (Sara Lidman 1942)
Vi står där tillsammans i ett då och ett nu som vi förenar till ett ”samtidigt”; med samma oro, samma fruktan och samma vilja att förändra.
Är det som pågår nu i vår värld verkligen det bästa som människan kan åstadkomma?
***
Stefan Strömberg Skriver och föreläser om utvecklingsfrågor
