Sju av nio planetära gränser är nu överskridna 

PLANETÄRA GRÄNSER | Det senaste tydliga beskedet är att haven har korsat en kritisk tröskel. Sedan industrialismen har havets ytliga pH-värde sjunkit med omkring 0,1 enheter – motsvarande en ökning av surhetsgraden med 30–40 procent – vilket nu flyttar marin miljö in i farozonen.
Marina ekosystem märker redan av effekterna: koraller i kalla och tropiska hav samt arktiskt marint liv är särskilt utsatta. Även små havssniglar, s.k. pteropoder, visar tecken på skalskador, skriver Stockholm Resilience Centre
Rapporten visar tydligt att överskridna gränser nu inkluderar färskvatten, användning av landområden, klimatförändring, kretslopp för näringsämnen, kemisk förorening och nu även havsförsurning. De två gränserna som fortfarande befinner sig inom den säkra zonen är ozonlagrets uttunning och luftföroreningar.

– Vi bevittnar en omfattande försämring av vår planets hälsa. Men detta är inte ett oundvikligt resultat. Minskningen av aerosolföroreningar och läkningen av ozonskiktet visar att det är möjligt att vända den globala utvecklingen. Även om diagnosen är allvarlig är botemedlet fortfarande öppet. Misslyckande är inte oundvikligt; misslyckande är ett val. Ett val som måste och kan undvikas, säger Johan Rockström , chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning och forskare vid Stockholm Resilience Centre.

Forskarna bakom rapporten pekar på att alla sju överskridna gränser visar fortgående negativa trender, och att jorden därmed rör sig mot destabilisering.
Rapporten har tagits fram av Potsdaminstitutet tillsammans med internationella experter, där svenska forskare som Albert Norström och Tiina Häyhä vid Stockholms resilienscentrum medverkar. Tiina Häyhä säger att ramverket för planetära gränser numera används allt mer inom politik, näringsliv och civilsamhälle, även om implementeringen fortfarande är fragmenterad:

– Under det senaste decenniet har vi sett en förskjutning från att planetära gränser huvudsakligen varit ett vetenskapligt koncept till att i allt högre grad också bli en referenspunkt för politik, näringsliv och civilsamhället. Även om användningen och implementeringen fortfarande är ojämn och fragmenterad, visar denna breddning av aktörer hur tänkandet kring planetära gränser får fart över sektorer och styrningsnivåer, säger Tina Häyhä.

Hon beskriver också hur vissa städer och länder använt ramverket – exempelvis Amsterdam som tagit fram ett ”stadsporträtt” kopplat till planetära gränser, och länder som Nya Zeeland och flera europeiska stater som integrerat ramverket i miljöstrategier.

– Ett exempel på stadsnivå är Amsterdams antagande av den så kallade munkmodellen. Staden skapade ett “stadsporträtt” som kopplar dess sociala och ekologiska påverkan till planetära gränser och social grund, vilket vägleder långsiktiga strategier mot både socialt välbefinnande och ekologisk hållbarhet. På nationell nivå har länder som Nya Zeeland och många europeiska länder använt ramverket för att bedöma sina globala miljöpåverkan och hållbarhetsstrategier.

 Inom näringslivet används vetenskapsbaserade mål för natur, där klimatambitioner nu utvidgas till biologisk mångfald, vatten och markanvändning i leveranskedjor. Forskarna understryker att nästa steg är att gå från isolerade insatser till helhetsstrategier som binder samman klimat-, biodiversitets- och föroreningspolitik.

– Vi behöver snarast starkare ansvarsmekanismer, så att löften från regeringar och företag leder till mätbara minskningar inom planetens gränser. Rättvisa måste också stå i centrum – att erkänna absoluta biofysiska begränsningar kräver en samhällsdialog om de djupgående förändringar som behövs i våra ekonomier, styrelseformer och livsstilar för att säkerställa en hållbar och rättvis framtid, säger Tina Häyhä.