Tusentals människor som drivits på flykt av torka i södra Somalia lämnas utan tillräckligt skydd av både de somaliska myndigheterna och det internationella samfundet. Det konstaterar Amnesty International i en ny rapport. Rapporten beskriver hur klimatrelaterad torka, konflikt och marginalisering lett till allvarliga kränkningar av rätten till mat, vatten, hälsa, familjeliv och i förlängningen själva rätten till liv
SOMALIA | Amnestys rapport med titeln Inget regn, ingen mat, inga djur: Torkans och fördrivningens inverkan på mänskliga rättigheter i Somalia beskriver hur en mångårig torka mellan 2020 och 2023, kopplad till den bredare torkkatastrofen på Afrikas horn, slog sönder försörjningsmöjligheterna för människor i södra Somalia. Vattenkällor torkade ut, boskap dog och jordbruksmark blev obrukbar. I många områden tvingades människor att dricka förorenat vatten, vilket bidrog till spridning av vattenburna sjukdomar som kolera. Samtidigt tvingades vissa att resa upp till ett hundra mil för att nå sjukvård, enligt Amnesty.
Den långvariga torkan i Somalia under perioden 2021–2023 har beskrivits som den värsta på 40 år. Enligt internationella bedömningar har över 7,8 miljoner människor påverkats och mer än 1 miljon personer tvingats lämna sina hem enbart under 2022. Även efter att de värsta torkåren passerat lever fortfarande miljontals somalier med allvarlig livsmedelsosäkerhet och brist på vatten.
I rapporten pekar Amnesty på att torkan drev upp matpriserna med upp till 160 procent jämfört med nivåerna före 2020. I kombination med uttömda matlager, obrukbar jordbruksmark och kraftigt minskade inkomster gjorde det att många helt saknade möjlighet att köpa mat, vilket ledde till omfattande undernäring och ökade flyktingströmmar. Somalia deklarerade torkan som en nationell katastrof i november 2021, men Amnesty menar att myndigheternas svar varit otillräckligt.
Organisationen konstaterar att den somaliska staten har fortsatt att lägga mindre än 5 procent av sina offentliga utgifter på hälsovård, trots att landet genom Abujadeklarationen inom Afrikanska unionen åtagit sig att nå 15 procent. Amnesty bedömer att denna underfinansiering bidragit till en fördjupad hälsokris där torkdrabbade människor saknar tillgång till grundläggande vård och skydd.
Mot den bakgrunden riktar Amnesty skarp kritik mot både somaliska beslutsfattare och rika länder. Amnestys regionale chef Tigere Chagutah understryker Somalias extrema utsatthet i klimatkrisen:
– Som det sjunde mest klimatsårbara landet i världen måste Somalias myndigheter, med stöd av det internationella samfundet, snarast ta itu med marginaliseringen av samhällen i södra Somalia som är akut drabbade av den globala uppvärmningen som främst orsakas av förbränning av fossila bränslen, säger han i ett pressmeddelande.
Han betonar också den globala orättvisa som präglar klimatkrisen:
– Somalias bidrag till den globala uppvärmningen är försumbart, men dess befolkning bär den största delen av klimatkrisen, samtidigt som de står inför långvariga konflikter och fattigdom. Höginkomstländer, särskilt de som är mest ansvariga för klimatförändringarna, måste ingripa och uppfylla sina skyldigheter att stödja Somalia i att anpassa sig till klimatförändringarnas effekter.
En central slutsats i rapporten är att de somaliska myndigheterna inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt både landets konstitution och internationell rätt, inklusive Afrikanska unionens Kampalakonvention som ska skydda internflyktingar. Amnesty beskriver hur familjer splittrats när människor tvingats lämna barn, äldre och personer med sjukdomar efter sig under flykten, och hur det i praktiken saknats statliga och humanitära insatser längs flyktvägarna. Stödet har i stället ofta varit koncentrerat till själva lägren, inte till transportkorridorerna.
Många av de intervjuade berättar om upprepade fördrivningar: först till läger och informella bosättningar i södra Somalia, där vissa statliga tjänster och frivilligorganisationer fanns, och därefter vidare när nya torkperioder eller översvämningar slog till. En del har till slut hamnat i Dadaab i Kenya, ett av världens största flyktingläger, som i början av 2025 hade över 426 000 registrerade flyktingar och asylsökande.
Denna bild av återkommande tvångsförflyttningar i Somalia ligger i linje med bredare statistik för hela Afrika. Enligt Internationella förflyttningsobservatoriet (IDMC) har antalet internflyktingar på kontinenten tredubblats på 15 år och nått omkring 35 miljoner människor, där Somalia är ett av de hårdast drabbade länderna både av konflikt och klimatrelaterade katastrofer som torka och översvämningar, rapporterar The Guardian.
I kritiken mot regeringens prioriteringar säger Tigere Chagutah att bristen på resurser inte får användas som ursäkt för passivitet:
– Begränsade resurser och den pågående konflikten är inte en ursäkt för att försumma internationella skyldigheter och nödvändiga statliga åtgärder; Somalia gjorde fel genom att lägga händerna i kors. Efter att ha förklarat torkan som en nationell katastrof borde myndigheterna ha säkerställt att det fanns tillräckligt med resurser för att skydda torkdrabbade människor, bland annat genom att söka extra internationellt bistånd.
Amnesty uppmanar nu regeringen i Mogadishu att snabbt ta fram en sammanhållen strategi för hur landet ska klara både pågående och framtida klimatkriser. Strategin måste, enligt organisationen, omfatta de samhällen som redan förlorat hem, försörjning och anhöriga.
– De somaliska myndigheterna måste snarast ta fram strategier för att motstå klimatförändringarna och som också tar itu med de förluster och skador som de mest utsatta samhällena i södra och centrala Somalia har sett, säger Tigere Chagutah.
