LEDARE | SVT har under hösten följt klimatminister Romina Pourmokhtari och gjort en kortdokumentär med titeln Romina Pourmokhtari – Bryr du dig?. Få ministrar i regeringen väcker lika mycket känslor och få har fått ett lika stort medialt intresse som just Romina Pourmokhtari. Och även om jag börjar tycka att det känns lite tjatigt kan jag förstå fascinationen eftersom Pourmokhtari är en så tydlig symbol för ett parti som har sålt ut sin själ. Dels är hon klimatminister i en regering som för första gången på länge har bidragit till att Sveriges utsläpp ökar, dels styr hon tillsammans med SD – ett parti som hon länge profilerade sig som en högljudd motståndare till.
Pourmokhtari konstaterar själv i dokumentären att hon har Sveriges mest otacksamma jobb. Ett underbetalt vårdbiträde skulle kanske vilja invända mot den beskrivningen. Pourmokhtari har trots allt en hög lön och sitter på en maktposition. Men samtidigt förstår man poängen. Att förhandla om klimatpolitik med SD, M och KD som aktivt struntar i klimatet och som tycker att lägre bränslepriser är en av de viktigaste frågorna kan inte vara särskilt kul. Inte om man verkligen bryr sig om klimatet, vilket jag tror att Pourmokhtari trots allt gör. (Däremot är hennes lösning, som till stor del grundar sig på mer kärnkraft och satsningar på ny teknik, inte det som jag tror kommer rädda klimatet – men det är på sätt och vis en annan fråga). Det kan inte heller vara så roligt att hela tiden stå upp och försöka försvara Sveriges klimatpolitik när alla kan se att utsläppen går åt fel håll.
Pourmokhtaris försvar, ända sedan hon tillträdde posten, har varit att det skulle ha sett ännu värre ut utan henne, att hon är en doer – något som tar fighten med till exempel SD istället för att stå och skrika vid sidlinjen. Det finns något beundransvärt i den attityden, och kanske har hon en poäng. Det hade ju förmodligen inte sett bättre ut om det hade varit någon från M eller KD som satt på klimatministerposten. Men samtidigt måste man fråga sig: Om man har bakbundna händer och inte lyckas driva klimatpolitiken i rätt riktning – är det värt att ta den här fighten?
Frågan är på sätt och vis densamma som när Miljöpartiet satt i regering samtidigt som Sverige ändrade kurs i migrationspolitiken 2015. Även då var det återkommande argumentet att det hade blivit ännu värre utan dem. Men ibland måste man kanske låta det bli värre för att inte fullständigt förlora sin själ och för att på ett trovärdigt sätt kunna vända opinionen till något bättre.
Politik handlar i hög grad om att kompromissa. Men det måste finnas en gräns för hur långt man är beredd att kompromissa, det som man inom politiken brukar kalla för röda linjer. Går man över alltför många sådana linjer tappar man väljarnas förtroende och förlorar i förlängningen sin legitimitet som parti. MP fick bittert erfara det efter 2015 och L går igenom en liknande resa nu. L har inte bara kompromissat gentemot de andra partierna utan också för att ena de olika falangerna i det egna partiet. Därför har man nu landat i den svårförklarliga kompromissen att man ställer sig bakom ett nytt Tidöavtal, men inte accepterar att släppa in SD i regeringen.
Det är märkligt eftersom alla som har följt politiken under de senaste åren har kunnat se att SD har haft ett enormt inflytande över regeringens politik, trots att de inte själva har suttit i regeringen. Eventuellt skulle deras makt bli ännu större om de tog steget in i regeringen och kunde påverka exempelvis regleringsbrev och tillsättningen av generaldirektörer, men samtidigt skulle också ansvarsutkrävandet från dem då bli större.
Liberalerna anno 2025 skulle bäst kunna beskrivas som ett parti som har liberalismen som grundpelare men sprutar ur sig auktoritära förslag, ett parti som säger sig stå upp för klimatet men får bära det yttersta ansvaret för Sveriges klimatmisslyckande och som har kallat sig garanten mot högerextremism men aktivt valt att styra landet tillsammans med SD.
Det är kanske inte så konstigt att det är få personer, knappt ens Liberalerna själva, som får ihop den här bilden och att partiet för närvarande bara samlar drygt 2 procent i opinionsmätningarna. Liberalerna är ett parti som styrs av kognitiv dissonans och Romina Pourmokhtari personifierar den här dissonansen mer än någon annan.
