DEBATT | Henrik Jönssons nya program ”100%” på Youtube är ytterligare ett vedträ i den mediala nyhögerbrasan. Men är de egentligen intresserade av att debattera eller vill de bara, som ouppmärksammade, få höras? Och vad är det egentligen som får deras karaktär att gå igång?
Var får de sin energi ifrån kan man fråga sig. De inspireras och alienerar sig inte sällan med den internationella autokratins framgångar, med Trump, Netanyau och Putin som gör krig till politik och med befolkningar fyllda av tron på sin nations självklara storhet och i likhet med nyhögern, orättvist behandlade.
Man söker fadersfigurer hos oligarker som Zuckerberg och Musk. Man dras till starka ledare som sätter ner foten, som oblygt praktiserar makt, som håller ihop den nationella flocken, ratar en omständlig demokrati och kvalmig mångfald. Gamla konservativa värderingar vädras när Musk viftar med motorsåg, Zuckerberg tränar MMA och Trump ventilerar en kvinnosyn av typen: ”Grab them by the pussy. You can do anything.”
Och nu samlas de runt sina lägereldar på redaktioner, framför kameror, på trollfabriker, nystartade alternativpartier med kvinnor i kjolar och pärlhalsband, med män i side-slick frisyrer, kavaj, slips och hetsar varandra över SvT, mångfald, inbillade klimatproblem och ifall man frågar dem, har de inte det minsta emot de ryska fredsplanerna i Ukraina. Den starkes rätt känns hemma i de här sällskapen.
Vänsterliberalers retorik genom åren har varit att det är blåbruna politiker som lockar in oskyldiga medborgare på fel väg med populistiska knep. För det är väl självklart så att vanligt folk inte gillar dessa oligarkkulturer.
Jo faktiskt, de gjorde visst det.
Vänsterliberaler, åtminstone somliga av dem genomgår fortfarande ett traumatiskt uppvaknande till insikten att vanligt folk faktiskt gillar gammelkonservativa värderingar, de gillar att man håller nya idéer, influenser och toleranser på avstånd. Man vill inte ha förändringar, man vill i viss mån tillbaka till det gamla och man charmas inte av ”goda” berättelser och sagor där de fattiga vinner över de rika. Klet. De gillar precis raka motsatsen till vad de vänsterliberala i decennier uppfattat som opolitiska, mänskliga framgångar när vi utvecklat jämställdhet och accepterat allt fler minoriteter, tagit samhällets omsorg som något gott och självklart deltagit med lösningar till gemensamma globala frågor. Men det var aldrig någon naturlig utveckling av människan, det var bara ett temporärt vänsterliberalt förhållningssätt populärt under några årtionden, inget mer! Och nu vinner andra förhållningssätt gehör.
Kan de mötas? Nja, de tycks gå förbi varandra då vänsterliberaler söker resonemang medan nyhögern vill höras. De senares bränsle är hedersuppgörelsen. Som om de alla tvingats skriva under ett förnedrande Versaillefördrag och i åratal bara väntat på den ljuva hämnden och det befriande kriget. Åratal av en vänsterliberal förmätenhet och trashstämplande av nationalister och traditionalister har plöjt upp sår. Och de vänsterliberalas tolkningsföreträden fortsätter. I söndagens Agenda låtsades såväl SvT:s vd Anne Lagercrantz som DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki som ingenting när SvT:s fusk med Trump-inslag och framförallt högerns uppenbara missnöje med SvT togs upp. De undvek frågan som verkligen skulle kunna bli intressant och kunna bidra till en mötesarena. Men det får inte finnas sådana problem i liberalernas verklighet och Henrik Jönssons ”100%” samlar därför nyhögermobben till strid med yxor och knölpåkar. För det är vi mot den förtryckande eliten eller hur? Och vi är oberoende som det ofta heter i nyhögern. Men oberoende av vad?
”100%” är sponsrade av bland annat oligarkparet Hans och Barbara Bergström som bidragit med två miljoner kronor till Henrik Jönsson och med personliga lyckönskningar från Elon Musk. Det finns inte mer oberoende hos nyhögern än hos vänsterliberaler och den alternativa åsiktskorridoren är minst sagt klaustrofobiskt. Det inbillade oberoendet kommer sig ifrån en frigörelse från vänsterliberala intressen och kultur. Men istället för beroendet av wokekulturen flockas man kring autokratikulturen. Man har förvandlats till en mobb av motvallskärringar utan ideologisk självinsikt. För det vår tur och då ska varken vetenskap eller faktadetaljer få stå i vägen. Här är det slutsnackat om klimatproblem eller kritik mot verkningslösa straffmetoder som brottsbekämpning,
Vi befinner oss mitt emellan två omedvetna paradigm, den vänsterliberala självgodheten och nyhögerns skälvande revanschlusta och rop på hjälp.
Tänk om vi behöver båda krafterna. Nytänkande progressiva och gränssättande konservativa, både gas och broms. Men självinsikt och möten är inte på modet just nu
***
Mats Sederholm, Författare, samtidsanalytiker och skribent
