Ayatolla Ali Khamenei styrde Iran med brutalitet i 36 år

Ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare i 36 år, har dödats i amerikanska och israeliska flyganfall mot landet, rapporterar iranska statliga medier. Som en av Irans längst sittande ledare var Khamenei nästan lika allestädes närvarande i det iranska samhället som sin föregångare, ayatolla Ruhollah Khomeini, som grundade Islamiska republiken Iran 1979. Och trots att Khomeini var arkitekten bakom den iranska revolutionen menar vissa att Khamenei i själva verket var den mäktigaste ledaren det moderna Iran har haft.

Under mer än tre decennier som den högste ledaren samlade Khamenei en aldrig tidigare skådad makt över inrikespolitiken och slog allt hårdare ner på internt missnöje. Under de senaste åren prioriterade han sin egen och regimens överlevnad framför allt annat. Hans regering slog brutalt ner ett folkligt uppror i december 2025–januari 2026 som krävde tusentals liv.

Trots detta kommer Khamenei sannolikt inte bli ihågkommen av de flesta iranier som en stark ledare. Han kommer inte heller att vördas. I stället kommer hans arv att präglas av den djupa svaghet som hans styre förde med sig för Islamiska republiken på alla områden.

Khameneis väg till makten

Khamenei föddes 1939 i staden Mashhad i nordöstra Iran. Som ung började han forma sin politiska och religiösa världsbild genom studier vid islamiska skolor i Najaf och Qom. Redan vid 13 års ålder tog han till sig idéer om revolutionär islam. Dessa omfattade lärorna från mulla Navab Safavi, som ofta förespråkade politiskt våld mot shahen av Iran, Mohammad Reza Pahlavi.

Khamenei mötte Khomeini 1958 och tog omedelbart till sig hans filosofi, ofta kallad ”khomeinism”. Denna världsbild präglades av antikoloniala strömningar, shiaislam och inslag av samhällsplanering genom staten, särskilt när det gällde att bevara ett ”rättvist” islamiskt samhälle.

Khomeinismen slår fast att ett system av enbart världsliga lagar inte kan skapa ett rättvist samhälle – Iran måste hämta sin legitimitet från ”Gud den allsmäktige”. Centralt är begreppet velayat-e faqih (de lärdes väktarskap), som innebär att den högste ledaren ska vara utrustad med ”alla de befogenheter som profeten och de ofelbara imamerna hade rätt till”. I praktiken betydde detta att Iran skulle styras av en enda lärd inom shiaislam – en position som först Khomeini och senare Khamenei innehade med omfattande makt.

1962 inledde Khamenei nästan två decennier av revolutionär verksamhet mot Pahlavi på Khomeinis uppdrag, efter att denne förvisats 1964. Khamenei greps av shahens säkerhetspolis 1971 och torterades, enligt sina memoarer.

När shahen störtades i den islamiska revolutionen 1979 återvände Khomeini från exilen och blev landets nye högste ledare. Khamenei utsågs till medlem av revolutionsrådet, som styrde parallellt med den provisoriska regeringen. Han blev därefter biträdande försvarsminister och bidrog till att organisera Islamiska revolutionsgardet (IRGC), en militär institution som senare utvecklades till en av de mäktigaste politiska krafterna i Iran.

Efter att ha överlevt ett mordförsök 1981 valdes Khamenei till Irans president 1982 och valdes om 1985. Han var president under större delen av Iran–Irak-kriget, en konflikt som ödelade båda länderna mänskligt och ekonomiskt. Även om han formellt var underställd den högste ledaren hade han betydande inflytande, särskilt eftersom revolutionen var ung och kriget utgjorde ett allvarligt hot mot regimen. Samtidigt följde han noggrant Khomeinis linje och byggde en nära relation till IRGC som sträckte sig långt bortom presidenttiden.

Oväntat val som högste ledare

När Khomeini dog i juni 1989 efter en tids sjukdom fanns ingen självklar efterträdare. Han hade först stött storayatollan Hossein-Ali Montazeri, men denne hade blivit allt mer kritisk mot ledningens maktutövning och människorättsbrott. Montazeri avgick 1988 och sattes i husarrest fram till sin död 2009.

Khamenei hade politiska meriter och var en övertygad anhängare av khomeinismen. Ändå ansågs han vara ett överraskande val när han utsågs av Expertrådet, en grupp islamiska lärda. Utnämningen väckte betydande kontrovers och kritik. Vissa religiösa auktoriteter menade att han saknade den religiösa rangen av en storayatolla, som enligt konstitutionen krävdes för ämbetet.

I juli 1989 hölls en folkomröstning för att ändra konstitutionen så att en högste ledare kunde utses om han visat ”islamisk lärdom”. Förslaget antogs med stor majoritet och Khamenei blev ayatolla.

Även om hans ställning nu var säkrad på papperet åtnjöt han inte samma popularitet som Khomeini, vare sig bland det religiösa etablissemanget eller allmänheten. Samtidigt gav de konstitutionella ändringarna honom betydligt större befogenheter än hans föregångare någonsin haft. Han kunde fastställa övergripande politiska riktlinjer, utse och avsätta medlemmar i Väktarrådet samt utlysa folkomröstningar. Han hade också tillräcklig makt för att relativt enkelt tysta opposition.

Makten konsolideras

Khamenei samarbetade i varierande grad med olika presidenter, men använde sin makt för att blockera lagstiftning han motsatte sig. Han stödde i stort den ekonomiska linjen under president Hashemi Rafsanjani (1989–1997), men motarbetade ofta Mohammad Khatami (1997–2005) och Hassan Rouhani (2013–2021), som försökte reformera det politiska systemet och förbättra relationerna med väst.

Hans mest kända ingripande i inrikespolitiken skedde efter Mahmoud Ahmadinejads första mandatperiod (2005–2013). När Ahmadinejad utropade seger i det omstridda presidentvalet 2009 gick tusentals iranier ut på gatorna i en av de största protestvågorna sedan revolutionen. Khamenei stödde valresultatet och slog ner hårt mot demonstranterna. Dussintals dödades och tusentals greps godtyckligt.

Senare hamnade Khamenei i konflikt med Ahmadinejad och varnade honom för att ställa upp igen 2017. Ahmadinejad trotsade honom men hindrades senare från att kandidera.

Efter den hårdföre presidenten Ebrahim Raisis död i en helikopterkrasch 2024 fortsatte Khamenei att manövrera bakom kulisserna. När reformisten Masoud Pezeshkian vann presidentvalet blockerade Khamenei snabbt försök till förhandlingar med USA om sanktionslättnader och motverkade hans ekonomiska reformagenda. När nya protester bröt ut i slutet av 2025 på grund av den svaga ekonomin beordrade Khamenei att de skulle krossas med alla till buds stående medel.

Ett fläckat arv

Tack vare sina konstitutionella befogenheter hade Khamenei också extraordinär kontroll över Irans utrikespolitik. Liksom sin mentor Khomeini stödde han med kraft regimens motstånd mot vad den kallade ”västerländsk imperialism”. Han var också en central arkitekt bakom Irans regionala proxystrategi, där militanta grupper finansierades för att främja landets militära mål.

Khamenei visade tidvis en vilja till samarbete med väst, bland annat genom förhandlingar med USA om Irans kärntekniska program. Under Donald Trumps första presidentperiod återgick han dock till en hårt antivästlig hållning. Regeringen var mycket kritisk till att kärnenergiavtalet från 2015 revs upp, att sanktioner återinfördes mot Irans energisektor samt att IRGC:s Quds-styrkas chef, Qassem Soleimani, dödades.

Efter att Trump återvände till makten 2025 försvagades Iran ytterligare, och Khameneis antivästliga hållning framstod som alltmer ihålig. Irans nederlag i det tolv dagar långa kriget med Israel 2025 undergrävde den legitimitet regimen hade kvar.

Under månaderna som följde styrde Khamenei över en befolkning som i allt högre grad hyste agg mot det politiska systemet och dess ledarskap. Under protesterna 2025–2026 skanderade vissa öppet krav på hans död.

När Khomeini dog 1989 deltog miljontals i hans statsbegravning. Sörjande drog honom ur kistan och försökte få tag på heliga minnessaker. Trots att Khamenei satt längre vid makten är det osannolikt att iranierna kommer att visa samma sorg över honom.

Artikeln är ursprungligen publicerad på sajten The Conversation med Creative Commons-licens, och du kan läsa den här. Den är översatt till svenska av Tidningen Global med stöd av ChatGPT.