En proteströrelse mot korruption och för demokrati har svept över Serbien sedan slutet av 2024. 15-minutersrörelsen protesterar varje vecka på en eller flera platser, och även landets minoriteter deltar i protesterna.
– Ett av de första slagorden som verkligen fick genomslag var korruptionen dödar, säger Vladan Lausevic till Tidningen Global.
Vladan Lausevic skriver inte bara regelbundet i Tidningen Global utan skriver också en bok om Serbien. Han var gäst i Tidningen Globals podd första poddavsnitt där han fick frågor om den serbiska proteströrelsen, kampen om demokratin, och som han själv skriver i sin bok: Varför vi ska bry oss om Serbien. Här är den första delen av intervjun.
Vilka frågor brinner du för?
– En sak som jag har förstått de senaste åren är att mitt intresse för globala frågor och världens utveckling mycket hänger ihop med att jag växte upp i Bosnien som barn, jag växte upp efter kriget. Jag var ofta väldigt nyfiken på vad som hände på andra håll i världen och jag försökte att identifiera mig mer och känna mig igen i andras situationer som kunde påminna om situationen i Balkan under och efter kriget. Det har också att göra med min historia av migration eftersom jag som barn flyttade från Bosnien till Sverige vilket var en stor förändring.
Hur gammal var du när du flyttade till Sverige?
– Jag fyllde 14 dagen efter att vi hade kommit till Sverige, till Stockholm eller närmare sagt till Täby kommun. Och det var en väldigt stor upplevelse för mig, som barn var jag faktiskt inställd på att jag och min familj skulle migrera till Australien. Så det fanns en period när jag var väldigt inställd på det. Och i efterhand så känns det som ”wow det blev Sverige”. Men det var rätt nära att jag skulle bo i Adelaide och inte i Stockholm.
Vill du berätta om varför det blev Stockholm?
– Det blev framförallt så eftersom mina biologiska föräldrar skilde sig i slutet av 1990-talet.
Min mamma träffade min bonuspappa som var i Bosnien som officer som tillhörde Försvarsmakten i samband med den fredsbevarande missionen efter kriget. Och min mamma jobbade som lokaltolk för den dåvarande Nato-ledda SFOR-styrkan i Bosnien.
När ungefär tidsmässigt talar du om?
– Den här perioden är alltså slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Och även om det är för bara knappt 20 eller 25 år sedan så var vissa saker mycket annorlunda på den tiden. Internet var inte lika tillgängligt som i dag, det fanns inget Youtube eller så. På den tiden i Bosnien fanns det inga lågprisflygbolag. Det gjorde i sin tur att när vi kom till Sverige så åkte vi buss från Bosnien på ungefär 40 timmar. I dag kan det kännas lite konstigt att åka en buss på det sättet, men så var det på den tiden.
Du skriver också en bok om Serbien. Och du skriver i din introduktion Varför ska vi bry oss om Serbien? Varför ska vi göra det?
– Om vi börjar med varför jag skriver en bok om Serbien, trots att jag är från Bosnien från början, jag är uppvuxen i Bosnien. Det finns ett antal anledningar. En anledning är att jag växte upp i den del av Bosnien som kallas Serbiska republiken, som under kriget skapades genom krigsbrott och etniska rensningar och även ett folkmord.
– När jag var barn var det så att även om du bodde i Bosnien rent fysiskt och administrativt, så kändes det mentalt ofta som att bo i Serbien, på grund av serbiska tv-kanaler, och då en del av mina skolböcker som jag hade på den tiden också var från Serbien. Och dessutom så har jag släktingar i Belgrad som jag besökte.
– Men en annan anledning till att jag skriver en bok om Serbien handlar om att enligt mig – och enligt många analytiker och bedömare – är Serbien fortfarande det på något sätt viktigaste landet, alltså viktigaste nationen i det som kallas jugosfären eller postjugoslavien, forna Jugoslavien eller Balkan. Många analytiker , forskare och bedömare anser att den dagen Serbien utvecklas till en stabilare demokrati, med starkare institutioner och rättsstat, kan hela regionen bli fredligare och mer ekonomiskt stabil.
– Sedan är ju saken dessutom så att de här protesterna som började i Serbien i slutet av 2024 är någonting som är positivt både för Serbien och för resten av regionen, framförallt när det kommer just till Bosnien.Till en viss del också när det kommer till Montenegro. Att fler människor kan inspireras och börjar protestera för mer universella värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter, rättvisa, öppenhet och välfungerande institutioner och så vidare. Så det är därför jag har valt att skriva en bok om Serbien eftersom den demokratiska proteströrelsen i Serbien anses vara den största i Europa när det kommer till idéer och praktik för decentraliserad demokrati. Tanken är att istället för att bara rösta vart fjärde år på politiska partier bygga större engagemang genom bland annat medborgarinitiativ, medborgarråd och medborgarförsamlingar.
Jag har fått läsa ditt introduktionskapitel och blir man blir verkligen inspirerad av att lära sig mer. Som du lite implicerar här att det är också är någonting som andra proteströrelser eller andra människor i andra delar av Europa eller världen kan också hämta inspiration ifrån. Men kan vi gå in mer specifikt på de här 15-minuterprotesterna?
– Precis, 15 minuter. Anledningen till att det heter så är för att det ska då hedra de som dog i samband med att taket på tågstationen i Novi Sad rasade. Novi Sad är den näst största staden i Serbien när det kommer till antalet invånare och också är en regional huvudstad för provinsen Vojvodina. Protesten handlar alltså om att hedra offren och varje vecka äger de här 15 minuternas tystnad rum någonstans i Serbien.
– Det är också ett sätt för proteströrelsen, de som är aktiva och demonstrerar att inte ge upp, att påminna sig själva varför de protesterar. Eftersom protesterna i Serbien, när de började i slutet av 2024, ett av de första slagorden som verkligen fick genomslag var korruptionen dödar. Och det var också ett sätt att man ville markera då till mot regimen att vi håller inte med om att det som hände var en olycka. Utan vi tycker att det är er korruption som har dödat de personerna. Inklusive ett antal barn.
Har man kunnat hitta specifika grunder för den känslan? Är det en mer allmän känsla i landet att mycket inte funkar på grund av korruption eller kan man peka på företag som varit inblandade i olyckan?
– Jag brukar säga att Serbien, och det här kan också jämföras med utvecklingen i Ungern med tanke på valet där [den 12 april där oppositionen vann, reds anm.]. Jag brukar säga att Serbien är en modell på hur ett högerpopulistiskt ekonomiskt system fungerar. Det som skiljer dagens högerextrema, högerpopulister och så kallade nationalistiska partier i Europa och även till en viss del när man tittar på Donald Trump i USA och andra exempel runt om i världen som till exempel Narendra Modi i Indien är att – till skillnad från hur det var tidigare i historien – så är de mycket mer intresserade och villiga att acceptera transnationella finansiella överföringar. De kombinerar nationalistisk retorik med en mycket pragmatisk syn på kapital, investeringar och ekonomiska nätverk.
– I Serbien fungerar det som att regimen till en stor del bestämmer hur finansiella överföringar från andra länder eller företag ska användas på den lokala nivån. Det gör i sin tur att transnationella överföringar används för att belöna dem som är lojala till regimen. Det används för att skapa offentliga jobb, som egentligen inte behövs, men som blir ett sätt att ge människor jobb så att de kan vara lojala och rösta på partiet. På det sättet ser de personerna till att de som jobbar på deras företag, myndigheter eller andra organisationer röstar på sittande partiet SNS och på Aleksandar Vučić, landets president som i praktiken är landets informella ledare som bestämmer väldigt mycket.
Även i valet i Ungern har korruption varit en huvudfråga där landets unga har tröttnat på Fidesz och Orbán, bland annat för att de runt omkring Orbán har belönats med sådana kontrakt och kunnat göra sig väldigt rika…
– Ungern är intressant när det kommer till Serbien eftersom Orbán och Vučić samarbetar med, inspirerar varandra och hjälper varandra. Utvecklingen i Ungern vad gäller korruption har också i praktiken betalats med EU-pengar, det är ändå pengar från oss som skattebetalare. Jag tycker ibland att det är fler som borde vara mer frustrerade och arga på EU-kommissionen, eftersom EU-kommissionen på olika sätt och vis har sett mellan fingrarna som det kallas. De har ju låtit det här hända under flera års tid. De har inte agerat mot Orbáns regim i tid. I Ungern har EU-projektpengar gått till personer som är barndomsvänner till Orbán, och liknande som äger olika företag som är i byggsektorn och jordbrukssektorn. På ett liknande sätt så fungerar det också i Serbien med det jag kallar den högerpopulistiska ekonomiska modellen. Det är att investeringar som kommer från EU men också från Ryssland och Kina används direkt av regimen och SNS-politiker och anhängare för att bestämma vem som får betalt, vem som får utföra vilket typ av jobb, var olika projekt ska genomföras. Många demonstranter menar att tragedin i Novi Sad inte kan förstås som en isolerad olycka, utan som en följd av ett system där korruption, bristande kontroll och politiska beroenden har fått för stora konsekvenser
Vill du berätta mer om hur protesterna som inleddes i Novi Sad spreds över landet?
– Det började först i Novi Sad och i Belgrad. Jag skulle till och med vilja påstå när jag läser olika dokument, källor och medieartiklar att i Novi Sad var demonstrationerna till en början mer som ett uttryck för sorg.
Det handlade mer om att tända ljus och be för de som dog och uppmärksamma deras tragiska dödsfall. Men i Belgrad började protesterna växa i större skala. Det finns en logik bakom det eftersom det i Belgrad finns fler som är politiskt aktiva, fler aktivister i ideella organisationer, ideella nätverk som är mer medborgerliga och inte alltid kopplade till något politiskt parti.
– Någon gång under våren 2025 kom det flera undersökningar från databaser som bevakar protester runt om i världen som visade att i Serbien fanns det kanske bara 4-5 orter där det inte har ägt rum protester. Så det betyder att i kanske 98–99 procent av landet så är det någon protest i veckan. Det kan antingen kan vara fem eller tio personer som demonstrerar, eller 50 000.
– En annan intressant aspekt i det hela är att de här protesterna också har organiserats bland landets minoritetsgrupper. Då tänker jag framför allt på albaner som bor i södra Serbien, som inte ska förväxlas med kosovoalbaner utan det här är serbiska albaner, medborgare i Serbien. De började också protestera, vilket annars är väldigt ovanligt, eftersom många minoritetsgrupperna i Serbien ofta upplever att de inte riktigt är en del av samhället, att de är andra rangens medborgare.
– Ett annat väldigt positivt exempel är i regionen Sandžak som ibland beskrivs som Serbiens muslimska region. Där började protesterna bli riktigt stora, och när oppositionella mediekanaler åkte dit till Sandžak för att intervjua människor, framförallt de yngre, så var det många som uttryckte att de för första gången i sitt vuxna liv eller i sitt liv överlag kände sig mer som en del av samhället, en del av landet.
– De här protesterna har också förenat människor överlag i Serbien, det är första gången i modern tid i Serbien som kristna och muslimer har demonstrerat tillsammans.
Nästa vecka kommer del två av intervjun. Missa inte den.
