När demokratiska ideal görs till nationell egendom riskerar de att förlora sin universella kraft. Filosofen Jürgen Habermas idé om konstitutionell patriotism påminner om att lojaliteten bör ligga hos demokratin och rättsstaten – inte föreställningar om ”svenska värderingar”
Jürgen Habermas död borde få fler i Sverige att tänka om kring retoriken om ”svenska värderingar”. Det finns alltid värderingar som är vanligare i samhället eller mer institutionellt förankrade men det betyder inte att demokrati, jämställdhet och rättsstat är svenska i någon djupare mening. När politiker beskriver demokratiska värderingar som nationell egendom så kommer samma värderingar med tiden att urholkas, förminskas och missbrukas. Habermas idé om konstitutionell patriotism visar en bättre väg där lojalitet till demokratiska värderingar är viktigare istället för etnisk, nationell eller kulturell avgränsning.
Filosofen Jürgen Habermas dog i år och därmed försvann en viktig demokratisk tänkare i en tid präglad av rubriker som populism, auktoritära värderingar och demokratins tillbakagång. Habermas hade sina kontroverser och problem som rörande åsikter om Ryssland och Ukraina samtidigt som han under decennier försökte formulera vad demokrati kräver i vår mer komplexa och sammanbundna värld. Det är därför hans död också borde väcka frågan om varför har fler blivit så vana vid att tala om värderingar som något nationellt och kulturellt avgränsat?
Uttryck som “svenska värderingar” används i dag så ofta att det nästan låter självklart och bevisat. Politiker talar om värderingar gällande skolor, integrationspolitiken, migrationsdebatten och som i valårets diskussioner om medborgarskap. Sådana begrepp är inte bara slarviga utan också är missvisande, diskriminerande och godtyckliga.
Självklart finns det värderingar, normer och även beteenden som är vanligare i vardagslivet och beslutsfattningen. I Sverige finns bland annat starka demokratiska institutioner, hög social tillit, relativt stark jämställdhet, utbyggda välfärdssystem och en längre tradition av folkrörelser, offentlig debatt och rättsstat. Men det betyder inte att det finns en enda uppsättning ”svenska värderingar” som alla måste omfatta för att kunna identifiera sig som svenskar.
Sverige har i modern tid aldrig varit värderingsmässigt enhetligt dels eftersom det i samhällsdebatten och utvecklingen har funnits liberaler, socialister, konservativa, kristna, ateister, feminister, nationalister, internationalister, pacifister, militarister, individualister och kollektivister. Svenskar har röstat olika, tänkt olika, levt olika och kämpat mot varandra om samhällets riktning och utveckling. Att tala som om ”svenska värderingar” vore ett färdigt paket är därför historiskt osant liksom vetenskapligt felaktigt.
När det kommer till diskussioner om värderingar blir Habermas mycket relevant. En av hans mest kända politiska idéer och förslag var “konstitutionell patriotism”. Habermas menade att politisk gemenskap inte bör grundas i blod, ursprung, religion (etnonationalism) men inte heller i att avgränsa demokratiska värderingar och institutioner till nationer (medborgerlig/liberal nationalism).
Idén om den konstitutionella patriotismen växte fram till en stor del ur andra världskrigets erfarenheter i Tyskland. Efter nazismen kunde demokratisk identitet inte bygga på nationalistiska idéer och beteenden om att Tyskland politiskt, militärt eller ekonomiskt kunde göra allt landet ville. Istället började fler politiker, akademiker och andra i dåvarande Västtyskland tala om behovet att nationen måste vara en del av större politiska enheter liksom värna om universella principer, Europakonventionen och internationella lagar.
Därför menade Habermas att demokratiska värderingar och principer som rättsstat, yttrandefrihet och medborgarnas deltagande borde vara en del av Europeiska unionens styrelseform och vardagliga funktion. Habermas tänkte dessutom bortom nationalstaten och såg på det europeiska medborgarskapet som ett postmodernt sätt att hantera Europa efter det kalla krigets slut. Hans idé om konstitutionell patriotism kunde tillämpas på Tyskland, men också på Europa, och förhoppningsvis enligt honom, även världsligt genom att på sikt globalisera demokratin.
Habermas ville därför visa hur människor kunde känna lojalitet till ett demokratiskt samhälle utan att den lojaliteten blev nationalistisk eller avgränsad till nationen. Under delar av 2000-talet fanns i svensk politik en tydligare betoning på öppenhet, frihet, rättigheter och individens möjlighet att delta i samhället oavsett bakgrund. Den liberalkonservativa och borgerliga Alliansen för Sverige under ledning av bland andra Moderaternas före detta partiledare Fredrik Reinfeldt hade ofta politisk kommunikation som låg närmare Habermas förslag, principer och idéer.
I dag har mycket förändrats, delvis eftersom retoriken om svenska värderingar används allt oftare för att dra gränser mellan ”vi” och ”de”. Det gäller särskilt när Sverigedemokraterna, men också Kristdemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna i samband med diskussioner om nationell identitet, migration och integration. Då blir värderingar inte främst något som ska gälla alla människor. Istället blir värderingar tester, krav och markörer för vem som anses höra till Sverige.
Det är därför uttrycket ”svenska värderingar” ofta leder fel. Det får det att låta som om värderingar har en nationalitet men värderingar har inte pass. Samma värderingar kan praktiseras såväl i Stockholm som i Sarajevo, Teheran, Kyiv, Gaza, Santiago eller Johannesburg. De kan försvaras av människor som aldrig satt sin fot i Sverige och de kan missbrukas av människor som är födda här.
Det finns inget automatiskt samband mellan födelseort och moralisk eller demokratisk övertygelse. Den som flyr diktatur, religiöst förtryck eller politisk förföljelse kan mycket väl förstå frihetens värde djupare än den som tar friheten för given. En demokrati behöver självklart gemensamma regler samtidigt som demokratin blir inte bättre när regler presenteras som något etnokulturellt eller enbart nationellt.
Framför allt blir en sådan utveckling dålig, omöjlig och ohållbar i relation till globala problem, utmaningar och risker. Det betyder inte att nationen är oviktig utan att den samtidigt är otillräcklig och ofta gör större skada än nytta på den övernationella nivån. Det går inte att hantera till exempel klimatpåverkan och frågor rörande artificiell intelligens genom att politiken krymper och reducerar människors förmåga och förståelse för den globala verkligheten.
Därför behöver vi enligt tänkare som Habermas kunna vara globala, lokala, ekologiska och andra former av medborgare på flera nivåer samtidigt. Fler borde därför tala om demokratiska värderingar, konstitutionella principer och mänskliga rättigheter. Fler borde säga att dessa värden måste försvaras och gälla överallt.
Habermas påminde oss om att demokrati inte bara är val och lagar eftersom demokrati också är en offentlig kultur där människor erkänner varandra som jämlika deltagare i ett gemensamt samtal. Den kulturen blir svagare när värderingar används för att rangordna människor efter föreställd ursprung. För hoten mot demokratin kommer även från politiker som i Sverigedemorkraterna som även använder frihetens språk och demokratiska värderingar selektivt och godtyckligt för att skapa misstänksamhet, exkludering och nationell fixering. Det som fler försöker att försvara är demokratiska värderingar verkligen ska gälla för alla också när det är politiskt obekvämt.
