Den serbiska miljörörelsen är äldre än proteströrelsen som bröt ut 2024 och det är inte ovanligt att miljöaktivister är värdekonservativa. Samtidigt har miljörörelsen blivit en viktig del av demokratiprotesterna mot Vučić-regimen – i en konflikt där lokala miljöproblem, kinesiska investeringar och EU:s geopolitiska intressen möts.
Vi ska tala om Serbiens ekologiska upprop och miljörörelse som också är temat för vårt samtal på Tidningen Globals livepodd på onsdag men jag vill först fråga om du kan säga något om protesten mot den auktoritäre presidenten Aleksandar Vučić och hans parti Serbiska progressiva partiet (SNS) i Belgrad. Det verkar ha varit så många som 180 000 på demonstrationen förra lördagen.
– Ja. Polisen i Belgrad menar att det var runt 40 000 deltagare. Studenterna som organiserade protesten menar att det var mellan 150 000 och 180 000 deltagare. Jag litar mer på organisatörerna för de räknar varje person som kommer in och försöker hålla en viss ordning, medan polisen har tendens att reducera antalet deltagare för regimens skull.
Förvånade dig att det var så många nu? För vi har inte sett den här storleken av protester på ett tag?
– I slutet av förra året blev det en paus i protesterna även om det var ett antal större protester under mars och april i år. Men den här protesten ses som det första stora startskottet på året. Den här protesten kan också ses som en valupptakt, och man samlades på Slavijatorget.
– Studenterna kräver att ett nationellt val ska äga rum. De organiserar sig i det som heter Studenskalistan, Studentlistan. Studentlistan är formellt ett politiskt parti, men de är inte organiserade som ett traditionellt politiskt parti, utan de vill utmana både regimen och de oppositionella partierna som många studenter har tappat tron på.
Ska vi hoppa vidare till det kommande live-eventet ”Bryssel, Bor och Belgrad – Kampen om miljön i Serbien?
– Ja. Miljöproblem i Serbien kan förvisso kan vara väldigt lokala och det kan bero på att det fortfarande finns gamla fabriker från 1960-talet som släpper ut någonting, men det handlar också mycket om konflikten som finns mellan EU och framför allt Kina när det kommer till vem som ska dra mest nytta av Serbien. Det är en politisk kamp mellan olika samhällsmodeller, men det handlar också om pengar och investeringar.
– Kina har inte samma typer av krav när det kommer till miljöstandarder och miljölagar, vilket i sin tur gör det enkelt för Serbien och att man föredrar Kina. Då tänker man sig att ”vi får pengarna från Kina och samtidigt slipper vi det här med olika regelverk och lagkrav och liknande.”
Är det så att det finns väldigt många kinesiska företag som är aktiva i Serbien – och vilken effekt har det haft på miljön?
– En av effekterna är att det gynnar regimen eftersom de investeringar som kommer går till relevanta myndigheter som kontrolleras av SNS, så pengarna används för att betala personer som är lojala till partiet.
– Lokalt gynnar pengarna den högerpopulistiska ekonomiska modellen som finns i landet. En politik där regimen lovar jobb, nationell stolthet och ekonomisk trygghet, men där detta ofta sker genom korruption, lojalitet till partiet, pengar som försvinner i privata konton, miljöförstöring och beroende till auktoritära investerare som Kina.
– På vissa sätt påminner den om politik som skulle kunna ses som vänster då de vill gynna invånare och väljare som vill behålla sitt gamla kolkraftverk eller en gammal fabrik som släpper ut mycket föroreningar men som invånare samtidigt känner gynnar dem eftersom de får behålla jobb, behålla den här lokala sociala stoltheten, och det får in pengar till deras ort, även om det är på bekostnad av liv och hälsa, och har negativa effekter på djurliv och miljön.
– Sedan gynnar det sociala attityder som finns i samhället, många i Serbien har tyvärr attityden att det är bättre med diktatur med bröd än demokrati utan bröd.
Du har också pratat om det finns en röd tråd där Vučić-regimen ger frikostiga tillstånd till företag som utan miljökrav kan driva projekt i landet?
– Precis. Det är den röda tråden eftersom det påminner om och liknar hur det blev i Ungern med liknande investeringar där, och det påminner om hur Kina till exempel agerar i Afrika för att vinna inflytande och vinna stöd.
– Eftersom Kina erbjuder en modell med ekonomi utan demokrati och många i Serbien, framför allt de som är äldre, dras till den eftersom det påminner om det gamla Jugoslavien. Man tänker att ”vi kan ha fabriker, jobb och en bättre levnadsstandard utan de där jobbiga kraven på demokrati och mänskliga rättigheter från Bryssel”.
Kan du beskriva dagens miljörörelse i Serbien?
– Ja, för att förstå den övergripande miljörörelsen i Serbien är det är viktigt att inte tänka på hur saker och ting är i Sverige. I Sverige förknippas miljörörelsen ofta med storstadspersoner, personer som har mer progressiva livsstilar, som är vegetarianer, veganer, personer som är akademiker eller anställda på universitet och liknande.
– I Serbien har miljörörelsen en annan historia och har haft andra förutsättningar. Det har bland annat att göra med att det fanns miljöorganisationer redan under Jugoslavien som blev sanktionerade av systemet.
– Det som skiljer just Serbien och Sverige är att miljörörelsen i Serbien är mer blandad politiskt sett eftersom många miljöaktivister är personer på landsbygden och i mindre orter och mindre städer.
– Långt ifrån alla miljöaktivister eller personer som deltar i miljörörelsen i Serbien är gröna i sina värderingar, tvärtom. Det är väldigt vanligt att miljöaktivister egentligen är mer konservativa, även mer nationalistiska.
– Det kan vara så att de motsätter sig miljöförstöring för att de ogillar EU eller för att de är obekväma med att Serbien skulle riskera att bli någon sorts koloni till EU eller Kina. Eller för att de tänker att skogen eller området där de bor tillhör deras anfäder som har bott där i hundratals år.
– Så jag skulle säga att i många fall så är det en mer värdekonservativ uppsättning av åsikter och värderingar som kan påverka ens miljö engagemang där. Jag skulle också säga att miljörörelsen är en reaktion på SNS men också på investeringarna från framför allt Kina.
– I Serbien handlar det inte så mycket om att skapa ett fossilfritt samhälle eller att ha ideologiska visioner om ett framtida klimatanpassat samhälle utan om de praktiska och konkreta problem man upplever: Att det är för mycket utsläpp eller sopor där man bor, att man oroar sig för att ens familjer kommer att tvingas migrera.
Hur hanterar regimen miljörörelsen och svarar på deras kritik mot SNS och de kinesiska investeringarna?
– Ett sätt är att kommunicera att Serbien skulle kunna vara ett mycket rikare land om det inte vore för missade möjligheter på grund av just miljöaktivister och andra som går emot regimens agenda. SNS brukar också kommunicera något i stil med att ”miljörörelsen är emot Serbien”, att den försöker få Serbien att sluta utvecklas och inte vill att Serbien ska bli ett rikare land.
– De använder sig också av rättsliga metoder som att stämma någon med SLAPP (Strategic Lawsuits Against Public Participation) och försöker att åtala miljöaktivister. Dessutom finns det regimvänliga medier som får i uppdrag att skriva negativt om miljöaktivister. Jag skulle säga att det är väldigt typiska metoder hos regimen.
Hur mycket överlappning finns mellan dagens miljörörelse och den proteströrelse som vi har talat om tidigare?
– Till att börja med är miljörörelsen något äldre än proteströrelsen, miljörörelsen har ju funnits länge och började växa fram framför allt under mitten av 2000-talet, när allt fler märkte att Vučić och SNS bedriver politik som är skadlig för miljö, människor och hälsa.
– Men överlappningen är i dag stor – i samband med demonstrationerna i Serbien de senaste två åren så så har människor protesterat just med miljöflaggor och affischer som lyfter miljö- och ekologiska frågor och problem som finns i landet. Protesterna har i sin tur integrerats och eller smält samman med de övergripande protesterna för demokrati och rättvisa.
Du sade tidigare att många serber inte vill bli en koloni, vare sig till EU eller Kina. Hur reagerar man på EU som å ena sidan ställer miljökrav, och å andra sidan också vill ha mineraler och metaller från Serbien?
– Det finns väldigt delade åsikter. Det finns de som är för EU och som tycker att det är självklart att Serbien ska anpassas till EU och ta till sig deras miljölagar i samband med integrationsprocessen.
– Samtidigt är det vanligt med åsikten att det bara är att gräva efter litium, att det bara är att utvinna. Men många vill inte ha företag som det brittisk-australiska gruvföretaget Rio Tinto eftersom de har så dåligt rykte och att det i sin tur också samarbetar med regimen.
– Sedan finns det dem i Serbien som också är emot att Serbien ska gå med i EU och då blir EU-kommissionens beteende bara ytterligare ett exempel eller argument på varför Serbien inte ska gå med i EU: ”Titta, de är opportunister och vill bara åt våra resurser, då kommer de förstöra miljön och vi kommer inte få så mycket för det”.
– Så det finns väldigt olika synpunkter på EU, men jag skulle säga att det ändå är fler som är överens om att man upplever att EU-kommissionen agerar felaktigt genom geopolitik och opportunism.
– Det finns också kritik som menar att EU-kommissionen egentligen bara driver den tyska bil- och kemikalieindustrins intressen. Så egentligen man kan säga att EU-kommissionens agerande när det kommer till litium och jadarit har skapat mer skada än nytta för EU när det kommer till anseende, status, diplomati och hur EU uppfattas bland invånarna i Serbien.
